Regeringen smiter från ansvar för kvinnors ohälsa

Både röda och blå regeringar har länge frågat sig: Varför sjukskrivs alltfler småbarnsföräldrar – i synnerhet mammor - för psykiska diagnoser? Varför är psykisk ohälsa så vanligt bland svenska barn? 

Men ingen har vågat tala om elefanten i rummet: familjepolitiken som med starka ekonomiska styrmedel pressar föräldrar att lämna bort sina barn runt ett års ålder, trots att väletablerad forskning visar att barn behöver mer tid med sina föräldrar för att bli trygga.

I stället har regeringarna turats om att tillsätta studier på löpande band för att slippa ta tag i grundproblemet. Eller lämpat över ansvaret på arbetsgivarna, såsom socialförsäkringsminister Annika Strandhäll gjorde häromveckan (SvD 2/1) då nya ohälsotal från Försäkringskassan presenterades. Dessa visar att sjukfrånvaron ökar mest bland personer mellan 30 och 49 år, särskilt bland kvinnor, och att psykiska diagnoser ökar mest. Ministern tänker därför kontakta arbetsmarknadens parter för samtal om vad de kan göra.

Näringslivet har naturligtvis ett ansvar, men på politikerna vilar också ett tungt ansvar och det har de abdikerat ifrån. Det är de som beslutat om särbeskattning av föräldrar och ensidiga subventioner till förskolan på cirka 10 000 kronor per månad och barn. 

Det är politikerna som skulle kunna ge föräldrar valfrihet att disponera dessa skattepengar på den barnomsorg som passar deras barns behov bäst och därmed minska föräldrars upplevelse av otillräcklighet och tidspress. 

Det skulle kunna löna sig för såväl samhället som arbetsgivarna, visar rapporten Familjepolitikens ekonomi som vårt föräldraupprop Hållbar familjepolitik NU publicerade i somras. 

Sedan mitten av 80-talet, då förskola blev den dominerande barnomsorgsformen, har kvinnor genomgående haft en högre sjukfrånvaro än män och skillnaden har ökat över tid. Studier visar att det hänger samman med att kvinnor arbetar mer och drabbar särskilt de med barn i förskoleåldern. Det kostar både samhället och näringslivet stora summor. 

Fler hemmaföräldrar – mammor och pappor - skulle minska samhällets och arbetsgivarnas kostnader för sjukfrånvaro. Även kostnaderna för tillfällig vård av barn skulle minska markant då risken att bli sjuk är nästan sju gånger högre för dagisbarn än hemmabarn. 

Parallellt med denna utveckling har den psykiska ohälsan bland unga ökat markant; en rad symptom har närmast fördubblats de senaste 15 till 20 åren, vilket kostar samhället mångmiljardbelopp och underminerar näringslivets framtida behov av stabil arbetskraft. 

Avhandlingen från Sahlgrenska akademin som publicerades den 16 december talar äntligen klarspråk om varför det blivit så här: Svenska föräldrar upplever sig allra mest tidspressade i Norden. Och barn till tidspressade föräldrar har ungefär två gånger högre risk att må psykiskt dåligt. 

Doktoranden Hrafnhildur Gunnarsdottir förklarar sambandet med att föräldrar som upplever tidspress kan ha svårt att ge barnet en trygg anknytning, vilket är avgörande för barns känslomässiga utveckling. Hon uppmanar därför politikerna att ”förändra familjepolitiken så att den hjälper föräldrar att minska tidspressen och uppnå bättre balans mellan arbete och familjeliv, i stället för att enbart fokusera på att underlätta för båda föräldrarna att arbeta”. 

Regeringen bör självfallet ta in detta när den nu tänker kräva åtgärder av arbetsmarknadens parter. Därför kommer vi i föräldrauppropet Hållbar familjepolitik NU att inbjuda samtliga riksdagspartier till samtal om hur man skapar en familjepolitik som är hållbar för både barn, föräldrar och arbetsliv.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.