LSS

Regeringen omöjliggör goda villkor i assistansbranschen

Statens låga ersättningsnivåer gör det allt svårare för seriösa assistansanordnare att få ekonomin att gå ihop. Politiker som värnar den svenska modellen måste agera.

Sedan 2014 har uppräkningen av ersättning för personlig assistans varje år varit lägre än de kollektivavtalade löneökningarna. Därmed får anordnarna av personlig assistans allt sämre möjlighet att bedriva sin verksamhet. Siffrorna för 2018 är tydliga: den genomsnittliga vinstmarginalen för företag som bedriver personlig assistans är 1,5 procent. 2017 var den siffran 1,9 procent, 2016 var den 2,3 procent.  17 procent av de undersökta verksamheterna gick 2018 med nollresultat eller förlust. 

Siffrorna ovan gäller för samtliga bolag med SNI-koden 881020, öppna sociala insatser för personer med funktionshinder. Om man ställer dem mot en kontrollgrupp, de företag inom personlig assistans som har kollektivavtal med Vårdföretagarna och Kommunal, blir siffrorna än mer nedslående. Dessa verksamheter har en genomsnittlig vinstmarginal på 0,38 procent. Detta ger en fingervisning om att kollektivavtal och trygga arbetsvillkor på sikt riskerar att bli ekonomiskt oförenligt med nuvarande ersättningsmodell. Politiker som värnar den svenska modellen måste agera. Vi kan inte ha en statlig ersättningsmodell som på sikt omöjliggör långsiktigt goda arbetsvillkor i en stor välfärdsbransch.

Utvecklingen riskerar dessutom leda till minskad makt över den egna tillvaron för de assistansberättigade. Om företag och kooperativ inte har förutsättningar att driva verksamheten vidare landar ansvaret hos kommunerna. Det kan låta som en besparing, att samla assistansen hos en enda utförare i varje kommun, men så är inte fallet. Vi vet nämligen att den kommunalt utförda assistansen kostar tio till femton procent mer än den som utförs i privat regi. Kommunerna klarar inte av att hålla budget med den ersättning staten har slagit fast för assistans.

På flera håll i landet har kommuner valt att ersätta assistansanordnare med en lägre timpeng än den statliga schablonen. På många håll har kommunerna, som inte får ihop ekonomin i den assistans de själva bedriver, lagt ut sin assistansverksamhet på entreprenad. 

Frågan måste alltså ställas: hur tänker regeringen att det framöver ska vara ekonomiskt möjligt att bedriva personlig assistans? Hur räknar man fram den schablonersättning som ska täcka kostnaderna för assistansen? Och hur tänker man sig att det för anordnare ska bli ekonomiskt möjligt att vara en långsiktig och attraktiv arbetsgivare givet utvecklingen sedan 2014?

Det kan vara på sin plats att påminna om vad LSS och den personliga assistansen har bidragit med. Av de barn som föddes med svåra funktionsnedsättningar för ett par decennier sedan förväntades få uppnå vuxen ålder. I dag är deras förväntade livslängd vid födseln cirka 60 år. Nästan ett helt vuxenliv har lagts till för denna grupp. Det är något oerhört vi har åstadkommit, genom att se människor och ge dem en värdig och meningsfull tillvaro.

I många branscher kan man möta intäktsminskningar eller ökade lönekostnader med effektivisering. Det kan finnas goda skäl, utöver kostnadsminskningen, att försöka effektivisera och strömlinjeforma sin verksamhet. Människor kan bytas ut mot datorer, arbetsredskap kan göra tunga lyft lättare, rakare beslutsprocesser kan skapa ökad kreativitet och positiv energi. Men i en personalintensiv bransch som personlig assistans är en timme just en timme. Tid, tillit och tillgänglighet som ger assistansberättigade samma frihet i sin vardag som alla vi andra har. 

Därför innebär besparingar inom personlig assistans att man som anordnare måste spara på annat än rena lönekostnader. Det riskerar att bli mindre pengar till arbetsledning och kompetensutveckling, vilket över tid drabbar såväl medarbetare som assistansberättigade. Detta riskerar på sikt även leda till kompetensförsörjningsproblem, när yrket personlig assistent görs mindre attraktivt.

För seriösa assistansanordnare med kollektivavtalad löneutveckling och goda villkor, som vill vara långsiktiga arbetsgivare för sin personal, blir det allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Våra medlemsföretag ser med oro på utvecklingen och dess konsekvenser. 

Det finns ingen magisk effektiviseringsåtgärd som kommer rädda den personliga assistansen. En timme med en annan människa är just en timme. Politiken måste skapa en långsiktigt hållbar finansieringsmodell.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.