Regeringen låter kommunerna betala notan

Regeringen har lagt höstbudget och de rödgröna partierna tävlar om att ta åt sig äran av tio miljarder i ökade statsbidrag till kommuner och landsting. Men dessa pengar är redan intecknade, bara i boendekostnader för ensamkommande asylsökande som staten flyttar över på kommunerna från och med halvårsskiftet 2017. 

Naturligtvis kan det finnas anledning att se över kostnaden i detta system, men verksamheten är fortfarande hårt styrd av staten och utrymmet för flexibilitet är inte så stort som vissa vill påskina.

I lokala medier talar förtvivlade kommunalråd ut om att staten på detta sätt tar tillbaka upp till dubbelt så mycket som den andra handen ger. Som i S-styrda Munkedal, där kostnadsökningen netto efter ökningen av statsbidraget ändå motsvarar 65 skatteöre.

Ovanpå detta kommer behov av utbyggd service till ett stort antal nya invånare i kommuner och landsting, samt inom några år ett ökat behov av försörjningsstöd när den tidsbegränsade statliga etableringsersättningen löper ut.

Kommunernas kostnader växer inte bara på grund av ett stort asylmottagande och förändrad befolkningssammansättning i övrigt, utan också på grund av att staten ger en mängd illa genomtänkta riktade statsbidrag. Dessa gör att kommunernas kostnadsmassa ökar, och kommunerna får bära hela kostnaden själva när statsbidraget löper ut.

Den viktigaste faktorn till kommunernas kommande kris är dock att staten också tar bort kommunernas inkomster. Kommunernas intäkter är ungefär till hälften egna skatteintäkter och till hälften statsbidrag. Kostnaden för kommunens verksamhet stiger naturligtvis i takt med den allmänna löne- och prisutvecklingen, men eftersom statsbidragen inte är indexreglerade så måste kommunens egna skatteintäkter stiga desto mer för att täcka upp den totala kostnadsutvecklingen.

Grovt räknat måste alltså skatteunderlaget växa dubbelt så fort som den allmänna lönekostnadsökningen, annars måste kommunerna ständigt spara. Det enda sättet som skatteunderlaget kan växa, är genom att arbetade timmar blir fler. Det finns med andra ord ett inbyggt beroende av en ständig och stadig ökning av arbetade timmar i ekonomin, i vår kommunala välfärd.

Problemet är att staten nu genomför åtgärder som med osviklig precision minskar arbetsutbudet och därmed antalet arbetade timmar, nämligen höjda marginalskatter och utbyggnad av bidragssystemen, såsom borttagen bortre gräns i sjukförsäkringen och utökade möjligheter till a-kassa på deltid.

De politiska checkar som vänsterpartierna skriver ut på riksnivå kommer således med ett väldigt stort dolt pris i kommuner och landsting.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.