Debatt
Socialdemokraterna
4 februari 2019 kl 14:00

”Reformisterna är för snälla mot eliten”

Nybildade Reformisterna ska med sitt reformprogram driva på för ökad jämlikhet och en starkare socialdemokrati. Före detta LO-ekonomen Dan Andersson tycker dock att den nya vänsterfalangen är för snäll mot eliten och pekar på att löntagarna får allt mindre välfärd - här mätt i sjukvård - för pengarna.

Det här är en opinionstext

En värdering som har stor folklig anslutning och finns i alla samhällssystem är principen om ömsesidighet: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Den principen har särskilt kommit till utryck i de skandinaviska välfärdssystemen. Och den gillas av långt fler än av socialdemokratiska väljare. Men den fungerar allt sämre i Sverige.

Socialdemokrati är jämlikhet och jämställdhet och dess praktiska uttryck är gemensamma välfärdslösningar som exempelvis sjukvård och pensioner. För att ömsesidig välfärd ska få hög betalningsvilja bör den till mycket stor del omfördela resurser över livet till samma person. När man inte kan arbeta så ska det finnas resurser.

Välfärdssystemet bygger således inte på en mycket hög ekonomisk standard för dem som inte arbetat alls eller arbetat lite, för det kräver en helt orealistisk omfördelning från arbetskraften som jobbar hela livet. En mycket hög grundpension, 5 000 kronor per månad högre än i dag, som Reformisterna föreslår, bryter upp principen om omfördelning över livet och minskar därför skatteviljan.

Jag väljer nu att huvudsakligen ta exempel från sjukvården för att den är resursintensiv och en tjänst som nästan alla har ett stort behov av. Den visar även om Sverige fungerar enligt ömsesidighetsprincipen. Här finns också statistik som gör att vi kan jämföra med omvärlden.

Demokrati innebär att väljarnas intressen tas till vara, demokrati är ett medel för medborgarna. I centrala frågor som vård, pensioner, friskolor, privatiseringar och migration driver partierna dock inte en politik som representerar folkviljan, som den visas i SOM-undersökningarna vid Göteborgs Universitet.

Samtidigt som behovet av vård ökar utvecklas vårdresurser mätt som antalet sjuksköterskor och vårdplatser långsammare än i omvärlden. Antalet vårdplatser per 1 000 invånare är bara 2,3 i Sverige, enligt OECD:s Health Statistics, vilket kan tolkas som ett bevis för en teknisk utveckling med mer av icke sjukhusvård. Men Tyskland, Finland och Norge ligger kring 4 vårdplatser per 1 000 invånare. I länder med skattefinansierade vårdsystem har antalet vårdplatser per 1 000 invånare minskat med 35 procent i Sverige och 37 procent i Storbritannien men med bara 3 procent i Norge sedan år 2000. Det säger att den tekniska utvecklingen inte förklarar allt. Antalet vårdplatser säger inte heller allt.

Om det inte finns vårdplatser och sjuksköterskor fungerar inte vården. Av de rika utvecklade länderna i väst har Sverige, Storbritannien och Österrike en svag ökning av antalet sjuksköterskor per 1 000 invånare. Antalet sjuksköterskor per invånare är som snitt 16 per 1 000 invånare i våra nordiska grannländer mot 11 i Sverige. Antalet läkare har däremot utvecklats som i omvärlden.

Välfärd är uppskjuten lön och en skattebetalare i Sverige har i flera decennier betalat ungefär en fjärdedel mer i skatt än i andra rika länder i förväntan om att det finns resurser när de behövs. Befolkningen kommer att leva allt längre, det är en del av moderniteten.

Det är orimligt att Sverige har en fjärdedel färre sjuksköterskor per invånare än i våra grannländer och att pensionen i framtiden sjunker och ligger lägre än i omvärlden. Det är exempel på att löntagarna får allt mindre välfärd för sitt arbete. Sveriges problem är inte Reformisternas kritik, utan att Finansdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) inte gör sitt jobb.

Hur många offentligt anställda behövs när fler blir äldre och befolkningen ökar? Uppgiften är inte svårare än att den kan klaras av med telefonens räknefunktion och av en femteklassare. Om något är Reformisterna för snälla mot Sveriges teknokratiska elit.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.