Reformera betygssystemet för bättre likvärdighet

I en verklighet där vi har begränsade resurser är det relevant att fundera över hur dessa används på det mest effektiva sättet. Det kan betyda att en lösning som är bra i teorin väljs bort till förmån för en lösning som kanske inte är lika bra, men som är enklare och mindre tidskrävande att tillämpa. Jag menar att vi behöver föra en sådan diskussion om vårt betygssystem.

Skolverket har gjort en undersökning av hur lärarna påverkats av de senaste årens skolreformer. Lärarna vittnar om problem med att bedöma elevernas kunskaper och sätta betyg. Problemen ligger främst i hur kunskapskravens värdeord (som ”utförligt och nyanserat”) ska förstås och tillämpas och i vilken roll innehållet i kurserna ska spela i betygssättningen. En konsekvens av detta, menar lärarna, är att vi inte har en nationellt likvärdig betygssättning.

Vi ser att lärare dagligen lägger mycket tid på att förstå och tillämpa betygssystemet. En relevant fråga är därför om denna tid ger motsvarande avkastning på elevernas lärande. Vi ser även att det finns en stor spridning mellan lärare hur betygssystemet tillämpas.

Skolverket och Skolinspektionen har flera gånger och under en längre period visat att betygssättningen inte sker likvärdigt. En elevs möjlighet att antas till en universitetsutbildning beror alltså inte enbart på elevens kunskaper, utan även på vilka lärare eleven haft. Det är bekymmersamt och det beror inte på någon generell brist hos lärarkåren, utan på att vi har ett betygssystem vars konstruktion inte prioriterar likvärdighet.

Ett betygssystem bör vara konstruerat så att det tillförlitligt mäter de kunskaper vi vill att en elev ska lära sig och att det garanterar elever, föräldrar och nästa skolnivå att betyget står för samma sak oavsett vilken lärare som satt betyget. Samtidigt måste systemet vara praktiskt möjligt att arbeta med, inte ta för mycket tid att tillämpa eller ta för stora resurser i anspråk.  

Finns det goda erfarenheter från andra betygssystem som vi kan utgå från i en betygsreform? Elever på International Baccalaureate (IB) Diploma programme lär sig minst lika mycket som eleverna på ett svenskt gymnasieprogram.

IB har ett betygssystem där betygen sätts utifrån elevernas prestationer på muntliga och skriftliga examinationer. Prestationerna mäts i poäng och en grupp experter bestämmer poänggränserna för respektive betyg.

IB har ett uttalat mål att betygen ska vara likvärdiga över hela världen. Validiteten bekräftas främst genom att IB-programmet har ett mycket gott renommé hos universitet runt om i världen och IB-eleverna anses vara väl förberedda för högre studier.

Det krävs en stor arbetsinsats av lärarna på IB-programmet för att eleverna ska lära sig ett omfattande och avancerat ämnesinnehåll, men IB-lärarna behöver inte lägga tid på att tolka och tillämpa värdeord i kunskapskrav.

Vi kan påminna oss om att eleverna lärde sig mer (enligt bland annat PISA och TIMMS-advanced) i vårt tidigare skolsystem med ett relativt betygssystem än vad dagens elever gör. Det relativa betygssystemet var enklare att tillämpa för lärarna. Var vi för snabba att kasta bort ett fungerande (om än med brister) betygssystem i stället för att utveckla det?

Gymnasiebetygen är, enligt IFAU, ett bra verktyg för att förutspå framgång i högskolestudier. Det är därför rimligt att fortsätta använda betyg som urvalsinstrument till högre studier.

Därmed är den bristande likvärdigheten i dagens betygssystem ett stort problem, som det är svårt att åtgärda utan en genomgripande förändring. Vi behöver därför övergå till betygssystem som prioriterar både tillförlitlighet och likvärdighet, samtidigt som det måste vara enklare och mindre tidskrävande än dagens system för lärarna att tillämpa.

Det skulle ge lärarna möjlighet att ägna mindre tid åt betygsättning och mer tid åt elevernas lärande. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.