Reformer krävs för snabb återgång i jobb

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) ställdes mot väggen i SVT:s Agenda i går söndag 5 februari angående det faktum att sjukskrivningarna fortsätter att öka. Jag tycker att ministern har vidtagit ett antal åtgärder som varit bra - den borttagna bortre tidsgränsen är inte någon av dem - och som bidragit till att minska ökningstakten av sjukskrivningarna. En sådan åtgärd har varit att slå fast ett tydligt mål för vilken nivå sjukfrånvaron ska bringas ner till fram till 2020 och att den nivån ska vara ett långsiktigt riktvärde.

Däremot så saknar jag reformer som fokuserar på verkningsfulla tidiga insatser för att undvika sjukskrivningar eller som kan underlätta en snabb återgång i arbete. ”Tidiga insatser” har ofta använts som ett politiskt ledmotiv för vad som behöver göras, men vilken sorts tidiga insatser som är verkningsfulla har diskuterats under årens lopp.

Den Parlamentariska socialförsäkringsutredningen (PSFU) tog som sin uppgift att genom en ambitiös genomgång av internationell forskning inom området finna de åtgärder där det finns en vetenskaplig grund som säger att de är verkningsfulla. Detta resulterade i slutsatsen att det som är framgångsrikt för att undvika sjukfrånvaro och underlätta en återgång i arbete är ansvarstagande arbetsgivare och en arbetsfokuserad hälso- och sjukvård. 

Därför föreslog PSFU att hälso- och sjukvården skulle ges i uppdrag att, med patientens medgivande, involvera arbetsgivaren i de fall man ser att en sjukskrivning kan undvikas eller en återgång i arbete underlättas genom arbetsgivarens insatser. En sådan ordning skulle ge arbetsgivaren en möjlighet att tidigt koppla in företagshälsovården och att vidta förebyggande arbetsmiljö- och arbetsplatsåtgärder respektive rehabiliterande insatser. 

I praktiken betyder detta att arbetsgivaren på ett bättre sätt än idag kan fullgöra de skyldigheter man har enligt Arbetsmiljölagen.

Ett alternativ till eller en utveckling av detta förslag skulle kunna vara att ge hälso- och sjukvården en möjlighet att remittera patienten till företagshälsovården då man ser att det är motiverat att koppla in denna resurs. Företagshälsovården har nämligen, till skillnad från hälso- och sjukvården, goda kunskaper om den aktuella arbetsplatsen och arbetsmiljön. Något som är av stor betydelse i sammanhanget.

Låt mig ta ett exempel på hur det kan fungera idag och hur den ordning som PSFU föreslog skulle kunna fungera. När undersköterskan med ont i ryggen vänder sig till hälso- och sjukvården i dag så leder det oftast till en remiss till en sjukgymnast, vilket i sig är bra och säkert kan leda till lindring och bot. Men detta scenario kan komma att upprepas många gånger, under många år, till dess att ryggen säger ifrån så pass mycket att det blir aktuellt med en sjukskrivning.

I bästa fall kommer då arbetsgivaren kopplas in när sjukskrivningen redan pågått i tre månader. Med den ordning som PSFU föreslog så skulle arbetsgivaren ha kunnat kopplats in redan vid det första besöket hos hälso- och sjukvården. Då hade många års lidande för den enskilde och betydande ekonomiska kostnader – för arbetsgivaren, det allmänna och den enskilde – kunnat undvikas.

Jag vet att det pågår begränsade försök att arbeta på detta sätt runt om i landet. Men det räcker inte för att få på plats en ordning som varaktigt kan bringa ner sjukfrånvaron till en långsiktigt hållbar nivå. Det kräver ett kraftfullt politiskt initiativ.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.