Svensk landstingssjukvård håller hög medicinsk kvalitet, men tillgängligheten är dålig. När vi väl får vård är den oftast bra, men kötiden innan vi får den orsakar både lidande och stora kostnader. Så vad kommer ske om uppemot fem miljoner patientbesök per år måste flyttas från privata vårdcentraler och in till landstingen? Tanken svindlar. Men låt oss ta det från början.
En av regeringskvarterens sämst bevarade hemligheter lyder: Socialdemokraterna är djupt bekymrade över hur frågan om ett vinstförbud utvecklas. Dels för att de tvingas hålla en hård linje om Vänsterpartiet ska kvarstå som en hyfsat hanterbar budgetpartner. Dels för att de inser att frågan förgiftar den jord ur vilken de hoppas att en blocköverskridande samarbetsplanta på sikt ska växa upp. Men det finns en orsak till.
Kommun- och landstingspolitiker i nästan alla partier inser att konsekvenserna av ett vinststopp inte bara slår mot välfärdsföretagen, utan även mot kommunerna och landstingen själva. De vet att landstingens vårdcentraler och akutmottagningar inte kan svälja alla de patienter som kommer farande om den privata primärvården skrotas. Därför försökte den socialdemokratiska partistyrelsen mildra tonen, men fick bakläxa av sin egen kongress. Alla så kallade vinster ska väck, i såväl skola som äldreomsorg och sjukvård.
Därmed är linjen dragen. De privata vårdcentralerna kommer, vid ett vinststopp, att avvecklas. Tjugo procent av dem får ett negativt operativt kapital i samma sekund som lagen träder i kraft. Övriga lär hamna där inom inte allt för lång tid, inte minst eftersom bankers och andra investerares intressen i branschen kommer att slockna lika snabbt som en cigarettfimp i Östersjön. Och eftersom landstingen har sistahandsansvaret för alla patienter som plötsligt står utan läkare måste de ha en omedelbar beredskap för uppskattningsvis 4,7 miljoner ytterligare patientbesök.
Alla som kan landstingsvärlden inser att det i praktiken är ett omöjligt uppdrag. Ilmar Reepalus vinstutredning nämner flyktigt behovet av ökad beredskap, men ger i övrigt inga ledtrådar till hur det ska gå till. Exempelvis sägs inte ett ord om huruvida all den personal som i dag arbetar för vårdföretagen hyser någon önskan att bli landstingsanställda. Inte heller får vi veta om landstingen har möjlighet och förmåga att ta över sjukvårdslokalerna. Någon sådan konsekvensanalys har över huvud taget inte gjorts.
Men ett är säkert: om landstingen får lokalbrist, eller om de idag privatanställda vårdarna väljer bort landstingen och istället söker sig till företagshälsovård, hemsjukvård, sjukhusvård eller liknande, så kommer landstingens vårdcentraler att kollapsa under trycket av miljontals nya patientbesök. I det läget måste sjuka människor söka sig till de större sjukhusens akutmottagningar. Och åter igen: alla som kan landstingsvärlden inser vad det innebär.
Är det något alla inom sjukvårdssektorn, oavsett roll eller politisk färg, är överens om så är det att människor måste fås att använda vårdcentralerna istället för sjukhusens akutmottagningar. Ilmar Reepalus utredning lyckas med att gå rakt emot all denna samlade kunskap, och resultatet kan bli att även sjukhusens redan idag ansträngda akutintag kollapsar.
Vinstutredningen och regeringens hopplösa maktspel kan skapa den största sjukvårdskrisen sedan krisåren på nittiotalet, om inte någonsin. Det här är inte längre någon parlamentarisk lek. Utredningen, eller regeringen, måste stoppas innan vi försätts i en kris som ingen vet hur vi sedan ska gräva oss ur.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
