Oavsett hur vi organiserar, effektiviserar och digitaliserar vården kommer resurserna att vara begränsade. Det gäller även om vi höjer skatten eller flyttar resurser från skolan, rättsväsendet eller försvaret.
Vi har en demografisk utveckling framför oss där antalet personer över 85 års ålder närmast fördubblas de kommande 20 åren. Samtidigt ökar antalet personer i arbetsför ålder med bara några enstaka procent.
Vi ser också en ständigt pågående medicinsk utveckling som tillåter oss att även vid hög ålder behandla sjukdomar som tidigare inte varit behandlingsbara. Denna positiva utveckling kommer att fortsätta. Exempelvis ser vi nu en utveckling av gen- och cellterapier som öppnar helt nya möjligheter att behandla och bota cancer och svåra medfödda sjukdomar, men till extremt höga kostnader: tiotals miljoner kronor per patient.
Riksdagen lade redan för 20 år sedan, i sin etiska plattform, fast de grundläggande principerna för prioritering: människovärde, behov och kostnadseffektivitet. Där framgår tydligt att patienter med störst behov ska komma i första hand. Det innebär dock inte att patienter med mer vardagliga bekymmer ska bli utan vård, men att man måste hitta en rimlig balans i prioriteringen mellan olika behov. I tider av krympande resursutrymme är det rimligt att denna balans förskjuts till att tydligare tillgodose de svårast sjukas behov.
Prioriteringar är svåra därför att de ställer de livsavgörande frågorna på sin spets. Vad är priset på liv när de resurser vi har ska fördelas på ett rättvist och jämlikt sätt? Det är en fråga som vi diskuterar i den nya podden "Rådet" från NT-rådet (regionernas råd för nya läkemedelsterapier). Att prioritera innebär inte bara att tala om vilka behandlingar som ska användas. Ännu viktigare är att kunna säga nej till vissa insatser och läkemedelsbehandlingar, ofta på grund av att priset är för högt i relation till nyttan. Priset sätts ofta av företag som arbetar på en global marknad där solidarisk resursanvändning är ovanlig.
Det kräver mod att våga stå för och försvara sådana nej-beslut. Alternativet är en situation där starka grupper med ”hög röst” ser till att få sina upplevda behov tillgodosedda medan svagare grupper blir utan. Ofta används enstaka, identifierade individer för att i media marknadsföra vissa gruppers behov, medan ingen ger röst åt de anonyma, ensamma, äldre vars behov inte är lika lukrativa men minst lika angelägna.
NT-rådet har regionernas mandat att ge rekommendationer om hur nya läkemedel ska användas, och vi arbetar enligt riksdagens prioriteringsprinciper. Men inte bara läkemedelsbehandling, utan alla beslut i vården innebär en prioritering. Prioriteringsprinciperna måste därför genomsyra beslut både hos politiska beslutsfattare, tjänstemän på olika nivåer och bland vårdpersonalen på chefsnivå.
Samma tänkande behöver också få genomslag i regionernas gemensamma kunskapsstyrningsorganisation som nu byggs upp. Därför behöver vi en omfattande kompetensutveckling om prioriteringar för beslutsfattare. Varje region behöver bygga upp kapacitet och kunskap om prioriteringar om vi ska klara av framtidens utmaningar och för att kunna erbjuda invånarna en rättvist prioriterad vård.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
