Rättsväsendet sviker våldtagna kvinnor

Jag träffar misstrodda och sårade våldsoffer, mestadels kvinnor och flickor i mitt arbete på kvinno-brottsofferjouren. Jag får höra hur de upplevt mötet med polis, åklagare och domstolar. Det är berättelser som vittnar om besvikelse, sorg och en känsla av total uppgivenhet. Men det handlar inte bara om dessa kvinnors berättelser. När jag läste Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapport ”Våldtäkt från anmälan till dom” som nyligen släpptes fick jag deras bild av rättsväsendet bekräftad. 

BRÅ har haft regeringens uppdrag att studera rättsväsendets hantering av våldtäkt. Uppdraget fick de på grund av det låga antalet anmälningar som under de senaste åren lett till fällande dom, runt  fem procent.

År 2016 anmäldes 4 549 våldtäkter som berörde personer som var över 15 år. Samma år ledde 384 fall av våldtäkt till åtal och det utdömdes 194 fällande domar. BRÅ valde slumpmässigt ut 785 av  dessa våldtäktsanmälningarna och gjorde en fördjupade genomgång av 200 utredningar. BRÅ konstaterar att det finns brister i ungefär var tionde utredning. Jag skulle kalla det för stora brister. 

Det konstateras att den misstänkte blir förhörd i mindre än hälften av fallen. BRÅ:s egen rekommendation, observera inte krav, är att den misstänkte ska höras vid varje anmälan. Det skulle ge –om inte annat – en signal till de som utsatts för ett övergrepp att deras ärende tas på allvar.

Det framgår också att i en del ärenden skulle förhören med parterna kunna ha ett tydligare fokus på de centrala frågorna: när, var och hur. Jag kan inte låta bli att fundera, hur låter det?

När, var och hur, är inte just dessa frågor som är avgörande frågor i en våldtäktsutredning? När jag läser vidare i rapporten bekräftas bilden som jag har så många gånger hört från våldsutsatta; målsägandens och den misstänktes berättelser kontrolleras inte alltid tillräckligt väl. Det är så många kvinnor som jag möter som vittnar om att de från första möte till sista känner sig misstrodda. När utredningen läggs ned får de en bekräftelse på att ingen bryr sig.

BRÅ konstaterar att det finns brister och fel i vart tionde undersökta anmälan. Känslan av att samhället sviker våldtagna flickor och kvinnor är överväldigande. Är det inte vår plikt att göra allt vad vi kan för en våldsutsatt person? Många kvinnor får livslånga följder med psykiska besvär.

 I BRÅ:s rapport framgår det också att man exempelvis missar att göra ett snabbt alkotest eller fråga vittnen om målsägandens tillstånd eller inhämta kamerabilder. Listan på brister kan göras ännu längre. Möjligheterna att säkra bevis och material utnyttjas helt enkelt inte. Det är fakta som får mig att rysa.

I sin rapport ger BRÅ förbättringsförslag, som man kan tycka skulle vara helt självklara. Men så är det alltså inte. Det rör sig bland annat om:

• Korta utredningstider, vilket direkt även skulle motverka att målsägande hoppar av. 
• Att förhör alltid ska genomföras med dem som är skäligen misstänkta och att förhören ska genomföras så snabbt som möjligt.
• Att fallet dokumenteras noggrant.

Jag funderar, vad gör #metoo och allt annat kvinnofridsarbete för skillnad, när polis och åklagare inte orkar eller kan göra sitt jobb ordentligt?

Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) uppgår notan för mäns våld mot kvinnor till 13 miljarder  kronor om året – eller drygt tio miljoner för en enda våldtäkt. Enligt European Institute for Gender Equality (EIGE) är notan betydligt högre och uppgår till 39,7 miljarder kronor per år. EIGE:s beräkning för det totala könsrelaterade våldet i Sverige utifrån 2012 års kostnadsnivå uppgår till 45,5 miljarder svenska kronor. Det motsvarar kostnaden för hela vårt rättsväsende inklusive polisens kostnader. När kommer siffran 45,5 miljarder att sjunka in hos politiker? 

Jag känner frustration och vrede, men det spelar ingen roll vad jag känner, det viktiga är hur de kvinnor känner, vilkas ärenden har lagts och läggs ned utan att rättsväsendet har gjort allt för att säkra bevis och föra utredningen framåt så långt det går. Den vanligaste kommentaren vi får höra på vår kvinnojour är att de känner sig kränkta och misstrodda, och det är med all rätta. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.