Rasister, det är vi allihopa

Säg mig, är du rasist? Den frågan har antagit samma karaktär som ”Har du slutat slå din fru?”. Vad du än svarar är det ett bevis för din rasism. Svarar du ja är du självklart rasist, eftersom du själv sagt det. Men svarar du nej, har du ändå sagt att du är rasist. Ju mer du bemödar dig att inte verka rasist, ju mer rasist är du. Den absolut perfekta versionen av rasismanklagelse kan man hitta i Nationella sekretariatet för genusforsknings skriftserie (2014). Vem som skrivit den kan vi hoppa över, eftersom mitt syfte inte är att hänga ut folk till åtlöje i onödan. Författaren beskriver sig som invandrarkvinna som ofta känner sig som en inkräktare i den svenska universitetsvärlden. Hon lyckas få det till att när de vita akademiker hon möter är välkomnande blir det ändå en form av rasism. Hur dessa än gör, blir det alltså fel:

”Det bekvämas bekvämlighetszon utvidgas genom att en blir bekräftad som en person som hör hemma. I dessa omständigheter är ’att vara välkommen’ ett sätt att bli positionerad som en som inte är hemma eftersom själva den inkluderande gesten och toleransen av kroppar som inte framstår som vita, funktionella, medelklass, heterosexuella faktiskt återskapar den självklara vitheten hos den aktuella institutionen.”

Jag förstår vad hon menar. Jag har också ett utseende som avviker från det allmänna i Sverige och har många gånger råkat ut för människor som i välvilja att visa hur välkommen jag ändå är lyckas förmedla den motsatta känslan. Men om människor nu vill vara välkomnande trots att de inte förmår dölja att det känns ovant, bekämpar man då den känslan bäst genom att skriva den i ansiktet på folk? Le, prata om väder och vind en stund och sen har den obehagliga känslan försvunnit hos er båda. Det är mitt råd, men jag vet att det faller platt för de som tagit till livsuppgift att uppträda som gamla tiders svavelpredikanter för att få oss att i ruelse känna synden, skammen och smutsen man inte kan tvätta av sig. Rasister det är vi allihopa, du med och jag med. Och tro inte att det går att köpa sig fri från synden. 

Kulturminister Alice Bah Kuhnke satsar fem miljoner kronor på ett centrum vid Göteborgs Universitet för att bekämpa rasismen. Men om hon trodde att det räcker, så trodde hon fel. Ylva Habel från Södertörns Högskola påpekar i en artikel på Feministiskt Perspektiv att den grupp forskare som skall leda den nya verksamheten förskjutit målet från rasism till tolerans. Och det värsta av allt; de är alla vita!

En diger skara akademiker har skrivit en artikel i samma ärende i Göteborgs-Posten (besvarad av Bo Rothstein här). De kräver att verksamheten skall ha ”en stomme av forskare som rasifieras som icke-vita”. Verksamheten bör inte inriktas till att försöka åstadkomma tolerans ”då det förstärker föreställningen om en normaliserad majoritetsbefolkning som har makten att uthärda eller inte uthärda uppfattade avvikare.” 

I stället kräver man forskning som: ”Omfattar fältets pluralitet i form av dekolonial forskning, extremismforskning, intersektionalitetsforskning, postkolonial forskning, ras- och vithetskritisk forskning.”

Med andra ord borde verksamheten gå ut på att visa att vi alla är rasister. För nittio år sen satsade svenska staten också pengar på ”forskning” som låg i tiden, Svenska Rasbiologiska Institutet. Om det skrev Torsten Fogelqvist i DN 1922:

”Man frågar sig verkligen hur det varit möjligt att med ett sådant sken dupera allmänheten och förmå staten till ekonomiska uppoffringar.”

De orden är än en gång aktuella.

Det hade börjat brinna i en snickerifabrik i Västergötland för ungefär hundra år sen. Verksamheten gick dåligt och ägaren började därför glädja sig åt en fin försäkringsutbetalning. Men brandkåren var snart på plats med stora sprutan. Ägarens gamle far gick också och sprutade med en liten handspruta monterad på en zinkspann. När någon påpekade att det väl var onödigt nu när brandkåren kommit, svarade gubben:

– Det är fotogen i min spruta.

Metoden att försöka bekämpa rasism genom den rasism det innebär att kartlägga forskarnas hudfärg påminner om inte så lite om den gubben. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.