Rasism

Rasismen är inget vitt privilegium

Sverigedemokraternas framgångar har tillsammans med liknande tendenser i Europa och USA aktualiseras den västerländska rasismen. Det är en tendens att ta på allra största allvar. I hela världen.

Det har visat sig att trots nolltoleransen har företrädare efter företrädare för SD avslöjats med grov rasism.
 
Den omfattande debatten kring dessa frågor här hemma och i resten av västvärlden gör dock att många tror att det är här rasismen är som mest utbredd. I stället är det tvärtom. Ett antal undersökningar, från Institutet World Value Survey (WVS), undersökningsföretaget World Public Opinion Poll och nättidskriften Insider Monkey, har visat att Nordamerika och Västeuropa är de minst rasistiska regionerna och de mest rasistiska länderna finns i andra delar av världen.
 
Ett land som toppar många sådana listor är Indien. Exemplen på afrofobisk diskriminering och grova övergrepp mot svarta är många. Landets famösa kastsystem har sitt ursprung i skillnader i hudfärg, något som sedan spiller över på människor med afrikanskt ursprung. Om USA har Ku Klux Klan, har Indien Ku Klux Caste, som en indisk journalist uttrycker det.
 
Även i arabvärlden är rasismen omfattande. I Sudan, inte minst under inbördeskriget och folkmordet i Darfur, har den tagit sig starka uttryck de senaste decennierna. När saudiska myndigheter arresterade en terrormisstänkt person från Tchad bestämde sig regeringen för att kasta ut alla tvåhundra tusen tchadier som befann sig i landet, inklusive en stor mängd barn som aldrig varit i ”hemlandet”. 
 
I Libanon har regeringen försökt få nattklubbarna på stranden i Beirut att släppa in även svarta som vanligtvis möts av kalla handen vid dörren och i Yemen finns det en särskild grupp mörkhyade som kallas al-akhdam, arabiska för ”tjänare”. I södra Irak finns det en minoritet av ättlingar till afrikanska slavar, zanj, som än idag utsätts för diskriminering. Såväl i Egypten som i Marocko ses ”afrikaner” som en andra klassens människor och svarta kan förvänta sig såväl negativ särbehandling som att bli antastade på gatan på grund av sin hudfärg. 
 
När Libyen föll samman efter den främst västerländska interventionen 2011 som ledde till diktatorn Muammar Khaddafis fall blev många svarta afrikaner utsatta för grovt och dödligt våld. Khadaffi hade använt svarta legosoldater vilket gjorde att många vanliga svarta anklagades för att ha kämpat på hans sida. Men eftersom Libyen hade över en miljon svarta gästarbetare och en hel del flyktingar från Sudan hade den absoluta merparten svarta i landet inget med dessa legosoldater att göra. 
 
Även i Kina är rasism
mot afrikaner legio. Landet har exempelvis upplevt antiafrikanska pogromer, där människomassor skanderar slagord som ”Ner med niggrerna!; Niggrer, åk hem för helvete!; Niggrer! Döda niggrerna!” och sedan misshandlar och dödar svarta. En del i staden Guangzhou kallas för Chokladstaden, på grund av de många afrikaner som verkar där. På nätet är rasismen grov, med mängder av uttalanden som att afrikaner luktar illa, är hundar och tar kinesiska kvinnor. När den dåvarande amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice 2005 besökte Kina svämmade sociala media i landet formligen över av rasistiska kommentarer, som att hon är en ”en svart gris”, ”en svart hora” och ”en svart hynda” eller att hon ”ser ut som en orangutang”.
 
I postkolonial teori påstås det ofta att vi i väst har ett begränsande och missvisande eurocentriskt perspektiv, att det finns en vithetsnorm som gör att vi ignorerar eller tonar ner företeelser eller människor som inte har europeiskt ursprung. I det här fallet stämmer teorin. Vi glömmer bort den icke-vita rasismen. Men rasismen är inte något vitt privilegium. Tvärt om. 
 
I många länder utanför västvärlden är det tabu att över huvud taget prata om rasism. I Nordamerika och Västeuropa diskuteras och bekämpas företeelsen i stället i öppen debatt.

I Sverige har det blivit så tabubelagt att vara rasist att till och med det politiska parti som har sina rötter i nynazismen och vit makt-rörelsen ironiskt nog har nolltolerans mot företeelsen. Det är en framgång i sig - men kampen måste fortsätta. I Sverige, och i resten av världen.
 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.