Räkna inte med att få tillgång till det bästa läkemedlet

I ett debattinlägg med rubriken ”Vilket pris sätter staten på våra liv?” har jag synpunkter på det system med den matematiska formeln, QALY – kvalitetsjusterat levnadsår, med vilken staten avgör om det anses värt att ge en svårt sjuk människa en medicin eller ej.

I ett svar författat av Tandvårds- och Läkemedelsverkets generaldirektör Agneta Karlsson med flera bekräftar man i huvudsak min beskrivning och att detta handlar om prioriteringar i begränsade ekonomiska resurser, eller med deras egna ord: ”kostnaden för ett läkemedel ska stå i rimlig relation till hälsovinsten”.

Men den brännande frågan undviks, det vill säga vad som är ”rimlig relation”. Hur har till exempel betalningsviljan för ett ”kvalitetsjusterat levnadsår” utvecklats under de senaste decennierna? Har den till exempel följt den uppräkning som Trafikverket gjorde härom året?

Diskussionen blir än mer aktuell genom oron i sjukvårdsregionerna för en allt mer ansträngd ekonomi och att kostnadsökningarna för läkemedel drivs av att patienternas livslängd ökar. Att fler med till exempel obotbar cancersjukdom lever och behandlas under längre tid blir till ett problem. För staten.

Nyligen presenterades en sammanställning av arbetet med att bedöma vilka läkemedel som staten ansåg att sjuka människor är värda. Av 66 ansökningar var det enbart 39 mediciner som blev tillgängliga för svenska patienter. Har personerna i TLV:s nämnd och NT-rådet verkligen fått mandatet att utestänga en så stor del av läkemedel genom sina beräkningar om vad ett levnadsår är värt?

Ser man inte absurditeten till exempel i att en medicin som visat sig effektiv mot en viss typ av den ovanliga och aggressiva cancerformen sarkom accepteras för en 17-åring medan en 18-åring stängs ute?

Svaret på den viktigaste frågan av alla, det vill säga om man kan vara säker på att få den bästa möjliga medicinen när man är svårt sjuk, framstår som allt klarare. Det kan vi inte. Och framtiden, bland annat med tanke på regionernas ekonomi, ser inte ljusare ut.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.