Rättviseförmedlingen har köpt rasismens syn

Rättviseräknaren, framtagen på uppdrag av staten, har fått stor uppmärksamhet. Men Rättviseförmedlingens app bygger på en rasistisk uppfattning om vad som är vår gemenskap. Rätt av.

För det facila priset 3,2 miljoner kronor har Rättviseförmedlingen på statens uppdrag tagit fram en särskild app, ”Rättviseräknaren” för tidningsredaktioner att använda för att kontrollera om tidningsartiklarna speglar den mångfald som finns i samhället.

Det väsentliga användningsområdet kan tyckas självklart, nämligen att se hur många män respektive kvinnor som finns med i texterna. Där fungerar säkert appen så länge inte könsneutrala namn, exempelvis Kaj och Kim, dyker upp. Att jag råkar känna en man som heter Frida efter sin mormor kan vi hoppa över. Sånt är inte särskilt vanligt.

Men appen kontrollerar också om den som uttalar sig har ”nordisktklingande namn eller inte”. Här kan man tänka sig att appen skulle köra fast exempelvis på mitt namn. Dan är ett bibliskt namn, en av Jakobs söner, men det är också ett nordiskt namn, i betydelsen någon från Danmark. Mitt familjenamn Korn är polskjudiskt, men det finns en gammal göteborgssläkt med samma namn. Och en gång när jag talade med en äldre bonde på Tiveden och sa mitt namn, svarade han:

-Korn? De måste le va ett gammelt soldatenamn.

Och hur skulle appen reagera på namnet Benedict Anderson? Han är irländsk medborgare, professor i USA och född i Kina. Det ”nordisktklingande” efternamnet är ett skotskt klannamn.

Anderson är mest känd för sin epokgörande bok om nationalism ”Den föreställda gemenskapen” (1983), en bok som anses vara den mest lästa boken i sitt ämnesområde. Men jag undrar det. I så gott som alla svenska sammanhang där boken omtalas beskrivs Andersons uppfattning vara att nationalism är en sorts hittepå, eftersom det är en gemenskap som är föreställd. Anderson skriver uttryckligen att han inte alls menar detta, så inte verkar den boken vara särskilt läst, även om den är flitigt omtalad. 

Alla har vi en gemenskap, bestående av släkt och vänner. Men gemenskaper som omfattar så många människor att vi aldrig kommer att lära känna dem beskriver Anderson som föreställda, eftersom vi också kan tänka oss andra gemenskaper.

Under medeltiden var den katolska kyrkan en sån gemenskap. En svensk kunde gå in i en kyrka i Paris och där möta en spanjor. De kunde inte tala med varandra, men eftersom de båda kunde följa med i den latinska mässan kände de ändå en form av gemenskap.

Med tryckerikonstens utbredning började folk läsa allt mer på folkspråken, vilket gjorde att latinet försvagades som universalspråk och sammanhållande kitt mellan människor. I stället uppstod nationen som gemenskap, där alla som talade samma språk ingick.

Anderson menar därför att nationalism är raka motsatsen till rasism och fascism, rörelser som försökt utnyttja nationalismen för egna syften. Eftersom nationalismen bygger på en språklig gemenskap är den till sin natur inkluderande, medan rasismen är exkluderande. Ett språk kan man ju lära sig, men sin genetiska sammansättning kan man inte göra så mycket åt.

Rättviseförmedlingen har redan tidigare undersökt mångfalden genom att räkna styrelseledamöter med avvikande hud- och hårfärg. Nu skall alltså appen avgöra om namn låter nordiska eller främmande.

Detta innebär att man köpt en rasistisk uppfattning om vad som är vår gemenskap rätt av. Rasister talar om ”vi” svenskar i motsats till ”dom” utlänningarna.

Att infödda svenskar kan känna en gemenskap kan man visserligen tycka utan att för den sakens skull vara rasist. Värre är det med synen på ”dom”. Bara i rasistens världsbild har ”dom” något gemensamt. Och detta har ”antirasisterna” tagit över genom att tala om ”dom” som ”rasifierade”.

Men vad har en italiensk eller jugoslavisk arbetskraftsinvandrare gemensamt med en vietnamesisk båtflykting eller en somalier? Det enda de har gemensamt är att de bor i Sverige och av rasister och antirasister i en oskön förening betraktas som avvikare.

På vilket sätt gynnas en somalier av att en iranier i mångfaldens namn tilldelas ett jobb eller en utbildning?

Det enda sätt vi kan gynna verklig rättvisa är att vi slutar med denna sorts ”tänkande” och ser varandra som människor, som ett enda stort ”vi”. Vi som bor i Sverige. Vi som har en framtid gemensam, oavsett om vi har skilda bakgrunder.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.