Rätta till felen i skatteutjämningen

Om det ska bli verklighet av förändringar i det kommunala utjämningssystemet från och med 2013 krävs att regeringen lägger en proposition senast under våren 2012. En sådan proposition från finansdepartementet saknas dock på regeringens lista över vårens planerade propositioner.

Det är inte svårt att se att detta har alla förutsättningar att bli en politiskt laddad fråga, när många kommuner i storstadsområdena skulle bli ”förlorare” på de förändringar som föreslås. Hur de politiska avvägningarna görs är dock inget som jag har för avsikt att blanda mig i. Däremot finns det all anledning att diskutera några av sakfrågorna i utjämningskommitténs förslag ytterligare. Den öppna debatten om delarna i utjämningskommitténs förslag har hittills ändå varit ganska begränsad.

En av de förändringar i utjämnings-kommitténs förslag som, om förslaget genomförs, kommer att omfördela ganska mycket resurser jämfört med nuvarande system är de förändringar som föreslås i delmodellen för förskola och fritidshem med mera.

I denna del har utjämningskommittén tydligt visat på att de variabler som används i det nuvarande utjämningssystemet för att fånga skillnader i behov inte speglar dagens verklighet. Den nuvarande utjämningen i denna del bygger bland annat på ett ”Kvolymindex” som är baserat på forskning från början på 1990-talet! Behoven när det gäller förskola och fritidshem ser så klart helt annorlunda ut i dag, mer än 20 år senare, vilket också utjämningskommittén tydligt visat. Då måste utjämningen förstås justeras. Hur ser argumenten ut för att kostnadsutjämningen mellan landets kommuner bör fortsätta att vara baserad på helt inaktuellt, och därmed helt felaktigt, underlag?

Även när det gäller delmodellen för förskoleklass/grundskola så bygger kommitténs förslag på en aktualisering av beräkningsunderlaget - utjämningen avseende små skolor och skolskjutsar föreslås baseras på uppdaterade befolkningsuppgifter samt uppräknade ersättningsnivåer när det gäller kostnaden för skolskjutskilometer.

När det gäller delmodellen för individ- och familjeomsorg innebär kommitténs förslag att den statistiska förklaringsgraden beräknas öka från låga 50 procent till 68,5 procent. Att några av kommitténs beräkningar visat på att ju högre andel av befolkningen med utländsk bakgrund desto lägre blir kostnaderna för individ- och familjeomsorg, är ett faktum som känns angeläget att lyfta fram i dessa dagar. Kommittén har konstaterat att höga IFO-kostnader speglar ett utanförskap som i mångt och mycket beror på annat än befolkningens härkomst.

Det kan dock finnas anledning att ytterligare fördjupa analyserna när det gäller några av utjämningskommitténs förslag, inte minst när det gäller förslaget om förändringar i utjämningen för löneskillnader. Till att börja med så finns det inte en enda parameter som har någonting direkt med lönenivåer att göra i de faktorer som ska utgöra underlag för utjämningen mellan kommuner i denna del. Utjämningen för löneskillnader handlar istället i första hand om ”omvänd bostadsmarknadsutjämning” - två av de faktorer som kommittén föreslår skall ligga till grund för lönekostnadsutjämningen är taxeringsvärden för småhus och det genomsnittliga priset (i länet) för en bostadsrätt. Högre nivåer ger högre utfall i lönekostnadsutjämningen.

Kommitténs förslag innebär följaktligen att kommuner med svag bostadsmarknad får betala utjämningsavgift till kommuner med betydligt starkare bostadsmarknad. I utjämningskommitténs förslag till omvänd bostadsmarknadsutjämning ska kommuner utanför de hetaste områdena i Sverige lämna betydande ekonomiska bidrag till storstäder och förortskommuner. Frågan som måste ställas är såklart om inte en stark bostadsmarknad är något som också (eller kanske till och med i huvudsak) bidrar positivt till dessa kommuners utveckling och ekonomi? Är det verkligen rimligt att kommuner med i vissa fall en väldigt svag bostadsmarknad ska lämna betydande bidrag till kommuner i expansiva regioner med väldigt stark bostadsmarknad? Det finns all anledning att titta på denna fråga ytterligare. Man kanske till och med ska fundera över om utjämningen mellan landets kommuner överhuvudtaget bör omfatta en omvänd bostadsmarknadsutjämning?

Det finns alltså delar i utjämningskommitténs förslag, till exempel när det gäller den så kallade lönekostnadsutjämningen, som kan behöva analyseras och diskuteras ytterligare. Och vägas politiskt. Det bör dock inte vara ett skäl för att fortsätta att avvakta med att rätta till uppenbara brister i andra delar av underlaget för dagens system. Varför dröja med att rätta till rena felaktigheter i det nuvarande utjämningssystemet?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.