Debatt
HVB
26 augusti 2016 kl 11:11

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Rätt medicin till barn på hvb kräver samordning

En ungdom på ett hvb-hem i Gävle fick dubbel dos av sitt läkemedel i en vecka. Den bristande kunskapen om medicinering på hemmen är allvarlig. Det finns bra och tydliga föreskrifter för hur situationen kan lösas – men då måste alla parter med på banan.

Det här är en opinionstext

Ungefär 35 000 ensamkommande barn har kommit till Sverige sedan hösten 2015. De ensamkommande barnen har anlänt till Sverige utan sällskap av någon legal vårdnadshavare och de är under 18 år.

Det finns exempel på att det förekommit allvarliga missförhållanden på grund av bristande kunskap om hälso- och sjukvårdsansvar på hvb-hem inom både landsting/region och kommuner. En ungdom i Gävle fick dubbel dos av sitt läkemedel i en vecka. På Gotland fanns ingen gemensam planering av behandlingen mot depression för en ung kille på hvb med kontakt med barnpsykiatrin.

Inspektionen för vård och omsorg, IVO, uppger att myndigheten inte har tillsyn av hur hälso- och sjukvårdsrelaterade arbetsuppgifter och samverkan med vården genomförs på hvb-hem eftersom kommunen inte har något hälso- och sjukvårdsansvar för dessa. En förfrågan till IVO:s register visar att ingen tillsyn har skett av hur hälso- och sjukvårdsfrågorna löses på hvb sedan registret upprättades 2010.

Många vårdgivare förutsätter att det finns en samarbetspartner i barnens närhet som kan stötta barnet i den hälso- och sjukvård som behövs, exempelvis att ta läkemedel på bestämda tider och att ordinerad behandling följs upp. Om det handlat om andra barn i samhället hade vårdnadshavaren haft det ansvaret.

Det innebär att föräldrarna hade involverats i läkemedelsbehandlingen och bedömts av behandlande läkare eller annan legitimerad personal för att kunna klara av att utföra de moment som behövs. När det gäller ensamkommande barn förväntas personal på hvb ta den rollen.

Men det finns en skillnad mellan att engagera föräldrar i sina barn och att ha femton olika personal på ett hvb involverade i behandlingen av kanske tio barn. Personal som också kan vara ytterst tillfällig. Arbetsuppgifterna behöver definieras och det måste klargöras vem som ska göra vad.

Alla aktörer måste också ha klart för sig vad varje part får lov att göra inom sitt ansvarsområde. Misstar man hos vårdgivaren ett hvb för att vara ett särskilt boende som beskrivs i § 18 HSL (SFS1982:763), finns också en bristande förståelse för de begränsningar som finns i personalens befogenheter.  

I många kommuner beskriver man i dag just det här problemet. Hur landsting/region löser det varierar. En del landsting köper sjukskötersketjänster av kommunen, på andra orter har primärvården anställt en sjuksköterska som utför de hälso- och sjukvårdsuppgifter som faller under landstingets ansvar på hvb-hem.

Det finns i dag bra och tydliga föreskrifter om hur man kan lösa situationen. Genom att använda individuella planer och samverkan, SIP, skulle många av de här frågorna kunna lösas kring ungdomar med insatser från flera aktörer eller med andra komplexa behov (Socialstyrelsen 2013; HSL 1982:763; SOL 2001:453). Utmaningen ligger i att få alla parter med på banan. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 26 augusti 2016 kl 11:11
Uppdaterad: 26 augusti 2016 kl 11:24

Skribenter

Jessika Sona
medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) socialförvaltningen Lund
Leena Berlin Hallrup
medicinskt ansvarig sjuksköterska Sociala Resursförvaltningen Malmö