Debatt
Bredband
7 oktober 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Rätt att bredbandsbidrag går till stora företag?

Jordbruksverkets regler för tilldelning av statliga medel till bredband gynnar större företag och gör det mycket svårt för samverkande grannar och fastighetsägare att på egen hand få bidrag. Det är hög tid att höja blicken och tänka efter om nuvarande bidragsregler verkligen är ett effektivt styrmedel för att få ut det mesta av investerade medel.

Det här är en opinionstext

Det statliga stödet för bredband är mindre än behovet. Problemet har belyst flera gånger i media. Ett annat och principiellt allvarligare problem är att systemet inte styr mot grundtankarna om lokal samverkan och effektiva upphandlingar i EU-direktivet om landsbygdsutveckling.  

Jordbruksverkets anvisningar för tilldelningar som gäller från december 2015 gynnar större företag och gör att det i praktiken är mycket svårt för ett så kallat fiberområde att på egen hand genom samverkan mellan fastighetsägare/grannar erhålla bidrag. Det finns dock exempel på innovativ kommunal upphandling som gynnar lokal samverkan kring fibernät.  

Det finns alltså all anledning för ansvariga i verk och regering att lyfta blicken och fundera på hur det gått i praktiken med stödet för bredbandsutbyggnad. Tillämpningen verkar variera mellan länsstyrelserna bland annat vad gäller typen av juridisk person som i ansökan står som projektägare. Skåne län är ett bra exempel som belyser problematiken. 

De som tills nu fått bidrag i Skåne är elkraftbolag och ett privat företag som bygger bredband i egen regi i flera kommuner. Ett resultat som sannolikt följer av reglerna för tilldelning men som ligger långt ifrån från tankarna om att samverkan mellan fastighetsägare ska premieras och uppmuntras och att kvalificerade upphandlingar är viktiga.

För att ha en bra möjlighet att tilldelas bidrag har aktiva aktörer snabbt kommit underfund med att det utöver vissa grundkriterier krävs en beräknad anslutningsgrad på upp emot 100 procent. 

Om detta inte uppnås fullt ut kan det beviljade bidraget komma att minskas vid utbetalningen. Denna risk är rent företagsekonomiskt lätt att ta för ett bolag som kan göra värdet av fiber och portar till en anläggningstillgång i sin bokföring eller har andra möjligheter att täcka eventuella tillfälliga förluster. 

I en lokal ekonomisk förening blir däremot ett sänkt bidrag i praktiken omöjligt att hantera för styrelsen.

Det slutliga och i Skåne län avgörande kriteriet vid fördelningen av begränsade bidragsmedel har varit antalet anslutningar inom det aktuella fiberområdet för ansökan. Detta har inneburit att det bara är bolag som har stora ansökningar och verkar i flera kommuner som har haft möjlighet till bidrag. Dessa kan inte en lokal ekonomisk förening eller annan form av lokal samverkan matcha. Det är inte konstigt att många känner sig besvikna. 

Motiveringen för att premiera ansökningar för stora områden med många anslutningar är att detta leder till ett bättre utfall av investerade bidragsmedel men detta är ett tveksamt påstående! Fler ansökningar till mindre fiberområden är givetvis svårare att hantera men behöver inte automatiskt leda till ett sämre utfall! Möjligheterna att få en fiberutbyggnad kommersiellt gångbar är dessutom större för ett bolag som har många anslutningar, särskilt om fibern ligger på slättlandet. 

En alternativ modell är exemplet Höör. Höörs kommun har kombinerat stordrift och ett utnyttjande av det lokala engagemanget genom att utnyttja de stora möjligheterna som finns i Lagen om offentlig upphandling, LOU, till otraditionella upplägg. För själva utbyggnaden använder kommunen LOU-tekniken ”ramavtal för förnyad konkurrensutsättning”. Fastighetsägarnas uppgift är att samverka för att få upp anslutningsgraden men de behöver inte belastas med administration och risktagande för upphandling och ekonomiadministration. 

Tanken är att så snart fastighetsägarna genom samverkan inom ett fiberområde kommit upp till en tillfredställande anslutningsgrad sker ett avrop av fiberanläggning genom förnyad konkurrensutsättning bland fiberentreprenörer som har tilldelats ramavtal. En effektiv modell som kombinerar storleksfördelar och en fungerande modell för lokalsamverkan med ett maximalt utnyttjande av konkurrensen.

Erfarenheterna från det första pilotprojektet/fiberområdet visar med all önskvärd tydligt vad som kan uppnås genom att utnyttja de möjligheter som finns i LOU maximalt. Höör utnyttjar också äganderätten av varje anslutning/port för att ekonomisera en bredbandsutbyggnad utan att kommunen själv behöver engagera sig i ett kommunalt fiberbolag. ”Haken” är bara den att modellen missgynnas vid länsstyrelsens tillämpning på grund av Jordbruksverkets anvisningar.    

Den hittills tillämpade principen för bidragstilldelning är enkel - i praktiken i Skåne bara anslutningsgrad och antalet anslutningar. Men nu är det hög tid att höja blicken och tänka efter om nuvarande bidragsregler verkligen är ett effektivt styrmedel för att få ut det mesta av investerade medel. 

Enkelheten har ett pris: Högre kostnader, risker för tveksamma värdeöverföringar av fibernät och anslutningsportar samt inte minst uppgivenhet hos företag och privatpersoner på landsbygden som vill ha bredband genom en lokal samverkan. 

En mer generell lärdom är att metoden för tilldelning av bidrag måste analyseras noga med utgångspunkten från hur marknaden fungerar. En annan erfarenhet är att det finns möjligheter inom LOU:s ram för mer innovativa upphandlingar om bara man ”tänker efter före”. Det går att minska de påtalade problemen genom marginella ändringar i de anvisningar och bedömningskriterier som Jordbruksverket formulerat. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 7 oktober 2016 kl 05:45

Skribenter

Hans Lind
professor i fastighetekonomi, tidigare verksam vid KTH
John Sandblad
utvecklingskonsult och tidigare bland annat professor (adj) i Fastighetsvetenskap