Regeringskris

Rädslan är sällan en god rådgivare

Det är inte visionen av ett bättre samhälle och tilliten till det Socialdemokratiska partiets förmåga att lösa samtidsproblemen, utan istället rädslan för maktförlust och Sverigedemokraternas inflytande som styrt beslutet att inte gå till nyval. Beslutet riskerar att på sikt sudda ut Socialdemokraternas egen politik.

Är decemberöverenskommelsen en seger eller ett svek för Socialdemokraterna? Blir den ett nederlag för partiet och demokratin eller en seger? Det kommer visa sig med säkerhet först vid valet 2018.

Det är inte visionen av ett bättre samhälle och tilliten till det socialdemokratiska partiets förmåga att lösa samtidsproblemen, utan rädslan för maktförlust och Sverigedemokraternas inflytande som styrt beslutet att inte gå till nyval. Rädslan är sällan en god rådgivare och man frågar sig hur partiet ska klara av att inte sudda ut sina konturer än mer under de kommande fyra åren.

Naturligtvis är det angeläget att de små stegen av förbättringar som regeringen lyckats relativt väl med givet det svåra parlamentariska läget får fortsätta att utvecklas. Att ta ansvar för landet kan man kalla detta, och det är i nuläget försvarbart. Tyvärr är risken avsevärd att den socialdemokratiska politiken reduceras till ett fortsatt kompromissande för att bibehålla regeringsmakten. Och en regeringsmakt utan egentligt innehåll, hur mycket makt är egentligen det om den förda politiken inom en snar framtid inte alls kan särskiljas från meningsmotståndarna i Alliansen?

Respekten för den gode förhandlaren Löfven har medfört att stödet för S steg i opinionen när det visade sig att samregerandet med Miljöpartiet, trots stora inre spänningar i regeringen, ledde till en rad små steg i rätt riktning. Det lilla inflytande som Vänsterpartiet lyckats skaffa sig är i det närmaste försumbart, vilket också avspeglat sig i att partiet inte vuxit i opinionen. Efter nederlaget i omröstningen om budgeten och det utlysta nyvalet hade S en chans att mobilisera LO och göra sig av med Miljöpartiet, för att ytterligare stärka möjligheterna att föra en socialdemokratisk politik för Sverige. 

Alliansen var ännu räddare för nyvalet än vad Socialdemokraterna var, och det inte utan anledning. Naturligtvis är Anna Kinberg Batra värd all respekt, men varm i kläderna som partiledare har hon av förklarliga skäl ännu inte hunnit bli. De interna splittringstendenserna inom Alliansen efter valnederlaget har varit avsevärda. Göran Hägglunds nästan paniska skräck inför fyraprocentsspärren och de utspel som närmast parodiskt imiterat Sverigedemokraterna var troligen bara början på allvarliga sprickor i alliansen.

Om inte Stefan Löfven haft modet att utmana Alliansen i detta läge, när därtill Sverigedemokraterna försvagats av Jimmie Åkessons frånvaro, när ska han då någonsin våga det? Och visst, denna försiktighet var ju inte direkt någon nyhet, men beslutet att dra tillbaka nyvalet är ett strategiskt misstag. Finessen med blocköverskridande överenskommelser kan ses som ett pris man får betala för att en gång för alla splittra Alliansen för decennier framåt. Det vore alltså paradoxalt nog att ta ansvar för att det är en socialdemokratisk politik som kommer gestalta framtiden i Sverige, genom att tillfälligt göra en eftergift till ett enskilt borgerligt parti.

Decemberuppgörelsen däremot, där har ett kompromissande inletts med Alliansen som helhet, och därmed hjälper Stefan Löfven Alliansen att ytterligare hålla ihop vilket, försvagar Socialdemokraternas möjligheter i framtiden. En socialdemokrat, menar jag, tar ansvar genom att driva en socialdemokratisk politik, som jag tror på sikt är det bästa för landet. Under förevändning att behålla regeringsmakten åt Socialdemokraterna är decemberuppgörelsen något som ger större svårigheter att få igenom en verkligt socialdemokratisk politik för Sverige på lång sikt, inte minst när man nu fortsätter att regera med Miljöpartiet, i stället för att skapa en ren socialdemokratisk regering som hade kunnat återknyta banden till LO.

Den alltför stora rädslan för kaos och hotet från Sverigedemokraterna har alltså fått styra frågan om nyval eller ej, vilket jag ser som ansvarslöst i det allvarliga läge vi befinner oss, eftersom den riskerar att försvåra en verkligt socialdemokratiska politik som är bäst för Sverige på lång sikt. Valet 2018 kommer att visa huruvida denna analys är riktig.

Fotnot: Skribenten återfinns på sajten Altermann.se.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.