Vi är oroade för fritidspolitikernas framtid. Politikerförakt, en tuffare arbetsmarknad och ökad exponering för hot och hat gör rollen allt mer otacksam.
I år är det hundra år sedan den allmänna rösträtten infördes för män och lite senare för kvinnor. I flera årtionden var det fler kommunalt förtroendevalda än anställda i sektorn. Som mest fanns det 200.000 män och kvinnor med kommunala förtroendeuppdrag. I dag har skaran krympt till 40.000 samtidigt som över en miljon är anställda i kommuner och landsting.
Fortfarande är dock 95 procent av de förtroendevalda i kommun, landsting och regioner fritidspolitiker. Men heltidspolitiker tar merparten av uppmärksamheten. Media fokuserar på kommunalråden, på landstings- och regionråd. Allmänhetens kunskaper om fritidspolitikerna är begränsad.
Vi menar att fritidspolitikerna är svensk demokratis blodomlopp. Industrianställda, vaktmästare, vårdpersonal och ingenjörer tar efter jobbet – eller tvingas ta ledigt från jobbet – ett demokratiskt ansvar för sin kommun eller region. Grannen hemma på gatan, föräldern i föräldraföreningen eller idrottsledaren som också är en makthavare, en politiker, någon man kan prata med om viktiga frågor. De syresätter demokratin genom att faktiskt på riktigt gå sida vid sida med det folk de företräder. Men många tvingas i dag avstå från politiska uppdrag för att de inte går att kombinera med jobb och yrkeskarriär.
Att fritidspolitikerrollen är satt under press är ingen nyhet. Mycket är gjort och görs för att belysa politikernas villkor, inte minst när det gäller hot och hat. Det är bra.
Men vi menar att nu är det dags att höja ambitionsnivån ytterligare. Det politiska uppdraget måste lyftas fram som det förtroendeuppdrag det är. Utvecklingen mot allt färre fritidspolitiker måste brytas.
Fritidspolitikerna tvingas dagligen in i konflikter för att få tid för att kunna utöva sitt uppdrag. Det blir allt svårare att kombinera yrkesarbete och att kunna skapa utrymme för sitt politiska uppdrag.
Alla fritidspolitiker kämpar med tidsbrist, konflikten att samtidigt vara på jobbet som uppdraget ska skötas. Politiken värderas inte tillräckligt högt för att ge den tid som behövs eller det arvode som krävs för att kunna ta tillräckligt med ledigt från jobbet.
Så, vad gör partierna för fritidspolitikerna? SKL? Regeringen och riksdagen?
Det kommer att krävas åtgärder på alla parlamentariska nivåer. Men det behövs också en tydlig riktning, med uttalade strategier och konkreta mål som utvärderas löpande. Mål kan vara sådant som att öka intresset för att ta på sig fritidspolitiska uppdrag, minska avhoppen, öka kunskapen och att fler fritidspolitiker får de verktyg som de behöver för att göra ett bra jobb.
Det är helt enkelt dags för en kraftsamling för fritidspolitikern. Stat, kommun och regioner måste samverka för att rädda den lokala demokratin.
Staten, SKL och partierna bör snarast komma överens om formerna för en sådan kraftsamling. Och sedan också vara beredda tillföra de verktyg som behövs. Det handlar om en av grundstenarna i vårt demokratiska system. Vi är rädda att det börjar bli bråttom.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
