Professor: Varning för följderna av att legalisera dödshjälp

Just nu pågår diskussioner i Sverige om den komplicerade och emotionellt laddade frågan om dödshjälp. Eftersom jag har bott såväl i Nederländerna som i Sverige har jag följt utvecklingen i båda länderna och jag tror att de nederländska erfarenheterna kan ge viktiga insikter för dem som argumenterar för att Sverige bör legalisera dödshjälp.

Efter att dödshjälp legaliserades 2002 stödde jag den nederländska lagstiftningen och arbetade mellan 2005 och 2014 för den myndighet som granskar dödshjälpsfallen. Jag var övertygad om att vi hade hittat rätt balans mellan respekt för mänskligt liv, medkänsla, och respekt för individuella friheter. Med tiden blev jag emellertid alltmer oroad av utvecklingen.

Efter en första stabilisering såg vi en dramatisk ökning av antalet fall, som ökade från 2 000 år 2002 till 6 300 år 2019. I vissa delar i Nederländerna är mellan 12 och 14 procent av alla dödsfall resultatet av dödshjälp. Den avgående chefen för Euthanasia Expertise Center, som tillhandahåller dödshjälp åt nära 1 000 patienter varje år, förväntar sig att antalet fall kommer att fördubblas ännu en gång inom en snar framtid.

Vi såg också en förändring i hur behörighetskriterierna tolkades. Under den nederländska dödshjälpens första år gällde det nästan uteslutande terminalt sjuka, mentalt kompetenta vuxna – exakt samma patientgrupp som svenska förespråkare i dag menar ska få tillgång till dödshjälp. Efter något decennium utvidgades praxis till att omfatta patienter med kroniska tillstånd, funktionshindrade, personer med psykiatriska problem och inkompetenta vuxna med ett förhandsdirektiv. Nu diskuteras också att införa eutanasi för små barn och äldre utan medicinsk diagnos.

Svenska dödshjälpsförespråkare förespråkar förståeligt nog en mer begränsad lag än den i Beneluxländerna. Men här är min förutsägelse: Varje lag som tillåter dödshjälp kommer att beskrivas som orättvis och utmanas i domstolarna. För ett år sedan beslutade Högsta provinsdomstolen i Quebec att villkoret i kanadensisk lag att patienten ska vara döende är diskriminerande och därmed grundlagsvidrigt.

Logiken är kristallklar: Varför skulle dödshjälp bara erbjudas dödssjuka patienter, som redan har tillgång till ett ständigt växande utbud av palliativ vård, medan kroniska patienter kan ha ett svårare och mer långvarigt lidande? Vi kan se de följande stegen: Varför utesluta psykpatienter, där många lider mest hjärtskärande av alla? Slutligen: Varför bara dödshjälp för människor som lider av en sjukdom, och inte för dem som lider av meningslöshet, utanförskap, ensamhet - ja, av själva livet?

Paradoxen med att legalisera dödshjälp är att det som framställs som en välkommen möjlighet för självbestämmande, i stället blir en dörr till förtvivlan för många. Jag har bokstavligen sett hundratals dödshjälpsrapporter där de sjukas önskan att skydda sina släktingar från obehaget att bevittna deras lidande och bära bördan av långvarig vård angavs som en anledning, eller rentav huvudorsak till att söka dödshjälp. I ett samhälle där dödshjälp är tillgänglig konfronteras människor med ett av de mest avhumaniserande val som kan tänkas: ​​vill jag fortsätta leva, eller vill jag ombesörja min död?

När svenska politiker börjar studera denna fråga måste Nederländerna fungera som en varning för hur Sverige skulle kunna bli om 10–20 år. Precis som de som för närvarande argumenterar för en ändring av lagen i Sverige, trodde jag en gång att det var möjligt att reglera och begränsa dödshjälp till dödligt sjuka och psykiskt kompetenta vuxna med mindre än sex månader kvar att leva. (Paradoxalt nog tvivlar jag på om mitt land skulle ha legaliserat dödshjälp om vi då hade haft den palliativa vård som vi har nu.) Jag trodde därtill att vi genom detta steg också skulle kunna begränsa de alltför bekanta fallen där någon svårt sjuk avslutar sitt eget liv. Jag hade fel.

Om inte ens världens mest reglerade och övervakade system kan garantera att dödshjälp förblir enbart en sista utväg, varför skulle Sverige lyckas bättre?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.