Könsstympning

Professor: Tvångsingrepp en riskfylld väg att gå

Repressiva åtgärder vid misstänkt könsstympning är kontraproduktivt och riskerar att allvarligt skada de berördas förtroende för det allmänna, slutreplikerar Sara Johnsdotter till demokraterna Sofie Löwenmark och Jessica Blixt. 

SLUTREPLIK Det är olyckligt att det finns läsare som tolkade min text som ett ifrågasättande av självklara rutiner i ett demokratiskt samhälle. Professionellas anmälningsplikt vid misstanke om olaglig könsstympning eller rättsvårdande myndigheters utredningsplikt vid misstänkt brott mot barn ska inte rubbas. Det var inte min artikels budskap.

Det vi måste diskutera är hur dessa utredningar genomförs. Och hur detta drabbar de flickor man vill skydda.

Genitala tvångsundersökningar av barn är en kraftfull åtgärd som bör tillämpas med större försiktighet än vad som sker i dag. Det är rimligt att fråga sig om metoder som denna står i proportion till utfallet – givet att det stora antalet genomförda tvångsundersökningar inte har lett till några åtal. För varje pinne i statistiken finns ett verkligt barn som går igenom något som av vissa har upplevts som djupt negativt eller till och med traumatiskt.

Läs alla artiklar i debatten

Anmälningsbenägenheten är hög vad gäller misstänkt könsstympning, och polis och åklagare utreder anmälningarna grundligt. I mitt samlade forskningsmaterial med polisärenden finns exempel på åklagare, socialarbetare och andra professionella som valt att stanna upp och ifrågasätta om de nuvarande utredningsmetoderna är i samklang med omsorg om barnets bästa. De har sett att flickorna det gäller far illa och har valt smidigare och mindre integritetskränkande åtgärder i enskilda ärenden. Detta utan att kompromissa med utredningsplikten i sig.

Det är min övertygelse att vårt samhälle bättre kan klara av balansen mellan den viktiga och självklara plikten att utreda misstänkt brott mot barn och värnandet av enskilda medborgares fri- och rättigheter också när det gäller könsstympning. Det ständiga ropet på ytterligare repressiva åtgärder, som också Löwenmark och Blixt ger uttryck för, är kontraproduktivt och riskerar att allvarligt skada de berördas förtroende för det allmänna. De ger dessutom uttryck för en attityd som fullständigt negligerar den forskning som finns om frågan i Sverige och internationellt, och som skulle kunna vara en viktig utgångspunkt i ett seriöst samtal om hur insatser bäst kan utformas i framtiden.

De två fall av olaglig könsstympning som lett till fällande domar i Sverige sedan lagen infördes 1982 initierades av flickorna själva. De valde att berätta för företrädare för det svenska samhället. Inte som ett resultat av tvång och hot och kontroll, utan som ett uttryck för förtroende för samhället. Det finns en viktig lärdom att dra här. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.