Priset för nätläkarnas remissnurror blir högt

SKL:s färska diskussionsunderlag ”Riksavtal och utveckling av digitala tjänster” talar för att landsting/regioner kan komma överens om en enhetlig patientavgift. Men även om ersättningen till bolagen per besök sänks kommer de totala kostnaderna att öka kraftigt med den expansion av nätläkartjänster, som bland annat aggressiv reklam drivit fram.

Därför kvarstår de principiella frågorna om de offentliga resursernas fördelning utifrån vård efter behov, inte efterfrågan, och därmed frågan om följsamheten till Riksdagens prioriteringsbeslut. Dessutom den obesvarade frågan om det medicinska innehållet i nätläkeriet, och dess konsekvenser för vårdsystemet i stort.

Många studier har visat på ett positivt samband mellan utbyggd generalistdriven primärvård och folkhälsa inom ramen för ett system där kostnaderna är kontrollerbara. Detta till skillnad från ett subspecialiserat, splittrat sjukdomsorienterat utbud i första linjens vård. Inte minst forskaren Barbera Starfield har visat att läkarmötet måste bygga på personlig kontakt och kontinuitet och vara personfokuserat över tid. Även oro och tillsynes singulära symtom - vanliga anledningar till nätläkarbesök - är ofta uttryck för en bakomliggande problematik av psykologisk-social natur, där läkemedelsförskrivning och sjukskrivning kan förstärka symtomfixeringen. Den fasta läkarens samordnande funktion är extra viktig för att effektivt hjälpa alla dem som har komplexa symtom och flera samtidiga kroniska sjukdomar.

Nätläkarverksamheten torpederar det sammanhållande ansvaret över tid i teamet distriktsläkare-sjuksköterska i primärvården. Nätläkarbolag framhåller sina möjligheter att sjukskriva utan att träffa patienten och att erbjuda remiss till länssjukvården. Nätläkarnas remissflöde till sjukhusen kan på sikt få den specialiserade vården att kollapsa. Det är nämligen allmänläkarnas ”grindfunktion” som nu är på väg att sättas ur spel. Kry med flera bolag skickar direkt remisser istället för att som allmänläkare på en vårdcentral utreda sjukdomen, noga undersöka patienten, väga in sin mångåriga kunskap om patienten situation och beteende och först därefter ta ställning till om specialistvårdens resurser behövs och vilken specialist som ska kopplas in.

Med en alltmer diagnosinriktad specialistvård med allt mindre allmänmedicinskt kunnande och intresse för hela patienten kommer priset att bli högt för de remissnurror nätläkarna initierar; onödiga undersökningar, missade diagnoser, försenade utredningar och behandlingar samt ökade köer och missbruk av specialisternas kompetens i sitt fack.

Patienterna men också skattebetalarna är de stora förlorarna och nätbolagens aktieägare och riskkapitalister vinnarna.

I diskussionsunderlaget ovan föreslås att SKL:s organisation för kunskapsstyrning ska reglera innehållet i nätläkarverksamheten. Vi menar att detta är feltänkt eftersom arbetsgivarorganisationen SKL inte är lämplig för kunskapsstyrning. Det är läkar- och sköterskeprofessionens uppgift att stå för kunskapsstöd, ibland förstärkta av Socialstyrelsen. Särskilt i detta fall där just kunskap nästan helt saknas om behandlingsval, behov kontra efterfrågan, långsiktiga resultat, biverkningar av en rådgivning utan kontinuitet etc. Det finns alltså inget underlag för så kallad kunskapsstyrning.

Nätläkeriet är ytterligare ett exempel på hur landstingsbyråkratin med troende politiker i sjukvården för in icke-evidensbaserade, kostsamma processer.

I nätläkarbolagens uttalat kommersiella verksamhet spelar för övrigt SKL:s tilltänkta riktlinjer föga roll. Bolagen har sina egna drivkrafter som bland annat innebär att under medicinsk etikett skruva upp konsultationen till maximal ersättningsnivå. Har inte SKL lärt sig något av 10 års debatt om New Public Management och allt fiffel när ersättning knyts till den enskilda patientens vårdbesök?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.