Prides varumärke har fått sig en törn

Slutreplik. Stockholm Pride är inte vilket arrangemang som helst. Festivalen har i dag en bred offentlig uppbackning, vilket exempelvis tar sig uttryck i att sponsring sker med skattemedel, i deltagande från myndigheters sida och i att offentliga institutioner, såsom Stockholms stad, hissar regnbågsflaggor överallt. Pride har i Sverige helt enkelt kommit att bli en typ av halvofficiell manifestation. Därmed borde det också vara en självklarhet att ha en öppen inställning och frimodigt släppa fram en mångfald av åsikter och perspektiv.

Prides så kallade värdegrund är, som jag konstaterade i artikeln i Dagens Samhälle den 11 juli 2018, kort och enkel för Medborgerlig Samling (MED) att ställa sig bakom. Ändå fick MED kalla handen från Pridestyrelsen.

När jag läser repliken undertecknad av ett antal ordförande för borgerliga HBT-förbund och av några före detta ordförande för Stockholm Pride, anar jag hur illa det är ställt inom såväl den etablerade borgerligheten som inom Prides ledning.

Det påstås att jag skulle ha gjort ”transfoba uttalanden”, med hänvisning till en krönika i Nyheter Idag den 20 juni 2016 med den profetiska titeln ”HBTQ-etablissemanget talar inte för alla”. Jag uppmanar verkligen alla att läsa krönikan, som främst handlar om hur ledande personer och röster inom HBTQ-etablissemanget i Sverige reagerade omedelbart efter massakern på en gayklubb i Orlando i Florida. I krönikans inledning skriver jag även några rader om min personliga inställning till begreppet HBTQ, som jag inte är särskilt förtjust i. Där nämner jag – vilket är helt korrekt – att T:et och Q:et inte nödvändigtvis har med sexualitet att göra, men också att det finns en given förklaring till att sexuella minoriteter och transpersoner umgås och verkar i samma miljöer: den allmänna toleransen och välkomnandet av alternativa livsstilar.

Nu vill mina motdebattörer ha det till att jag skulle ha uttalat att ”T och Q inte har med HBTQ att göra” (vilket är ett obegripligt påstående) och att trans är en livsstil. Det sistnämnda är tydligen ett bannlyst ord. Nu skrev jag inte så, vilket alla läskunniga kan se, men i min värld kan ordet livsstil också användas för sådant som grundar sig i djupgående personliga egenskaper. Jag tillhör dessutom inte dem som märker ord och drar stora växlar på exakta ordval.

Men det spelar tydligen ingen roll. Nu har man på klassiskt vänstersekteristiskt vis kommit fram till att jag har sagt något tabubelagt ord och steningen kan därmed börja. Tranfobiska uttalanden, heter det. Genom att lägga in ett ”bland annat” innan mina uttalanden tas upp i förvrängd form får läsaren dessutom intrycket av att här finns mer av samma vara. Detta är bara dumt och ohederligt.

Därefter antyds det på fullaste allvar att MED:s blotta närvaro på Pride skulle kunna utgöra ett otryggt och hotfullt inslag. Detta synsätt knyter an till en annan vänstersekteristisk idé, nämligen den om så kallade ”trygga rum”, som är ett begrepp som används för att hindra öppen debatt och ibland också för att rättfärdiga åtskillnad grundad på människors egenskaper och identiteter. Säg, är vi inte alla vuxna, civiliserade människor?

MED utmanar verkligen identitetspolitiken. Jag vet att många, många personer inom Stockholm Prides mångfacetterade målgrupp delar MED:s synsätt. Därför var det intressant att närvara som utställare under Stockholm Pride. Nu gör vi inte det, men vi finner andra vägar. Varumärket Pride, som mina motdebattörer menar att ingen har rätt att åka snålskjuts på, har däremot fått sig ännu en törn och har inte längre den styrka som de själva tror.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.