Trygg, anrik och vacker. De är några av orden som turister som intervjuas i Mitt i Stockholm använder för att beskriva staden. Ordet trygg i samband med Stockholm känns idag väldigt främmande i medierna. Politiker av alla kulörer, tidningar, TV- kanaler, sociala medier basunerar ut hur otryggt Stockholm är i ett ofattbart antal offentliga sammanhang.
Under senare tid har vi kunnat läsa artiklar med rubriker som ”Otryggheten ökar i Stockholm” och ”Allt fler stockholmare utsätts för brott och de litar allt mindre på att polisen sköter sitt jobb". Redan i rubriken meddelas axiom, bevis och postulat. SVT visar samma brottsdrabbade person i Husby åtta gånger samma dag samtidigt som lokalnyheterna skulle kunna heta ”Dagens brott”, snarare än det officiella SVT Nyheter Stockholm.
Nyheterna ger en bild av en stad som har ställts inför ett irrationellt hot: otrygghet. Verkligheten blir obegriplig i medieflimret, för att hantera det skapas förklaringar av media, partier och politiker. Dessa uttalanden påminner ofta mer om besvärjelser än evidensbaserad trygghetspolitik: ”...vi måste göra allt vi kan för att säkerställa att fler stockholmare känner sig trygga", säger finansborgarrådet Karin Wanngård, Socialdemokraterna”. ”Vi behöver snabbare åtgärder för att bryta kriminaliteten och öka människors trygghet”, säger Lotta Edholm, Liberalerna”. ”Det här bekräftar den dystra utvecklingen som skett när det gäller trygghet och säkerhet under de senaste åren”, säger Anna König Jerlmyr, Moderaterna”
Vad bygger egentligen alla uttalanden om brott och otrygghet på? Stämmer bilden av ett Stockholm med skenande brottslighet och otrygghet? Har medieflödet tagit över och radikaliserat politikernas uppfattningar om brott och otrygghet?
Stockholms stads trygghetsmätning utgör den undersökning som oftast används som referens bland stadens politiker och i media. Förvirrande nog kan vi där – på stadens officiella webbsida - läsa en något annorlunda beskrivning: ”Sammantaget visar 2017 års trygghetsmätning, liksom tidigare år, att en majoritet av invånarna i Stockholms stad, fyra av fem personer, känner sig trygga. Samtidigt framkommer en relativt tydlig ökning vad gäller oro för brott” och ”Trygghetsmätningen visar att oron i Stockholms stad ökar i högre utsträckning, jämfört med både polisanmälda brott och upplevd utsatthet. Anmälda brott och upplevd utsatthet tycks därför inte ensamt förklara känslan av ökad otrygghet.”.
Håller stadens mätning som ledstjärna för politiska strategier i stadshuset? Eller är webbsidans mer måttfulla sammanfattning korrekt? Går det ens att uttala sig?
År 2017 redovisades en ökande andel sexuella trakasserier, hot och hushåll utsatta för stöld. Inga ökningar redovisades däremot för misshandel, rån eller hushåll utsatta för skadegörelse jämfört med 2014. I undersökningen noterades även ökningar av oro för brott och för att undvika att gå ut i det egna bostadsområdet på kvällen. Problem som uppfattas av fler är klotter, kvinnor som antastas, skadegörelse i utomhusmiljö och anlagda bränder. Har dessa resultat tillräcklig substans för media och politiska partiers tvärsäkra bedömningar om skenande otrygghet?
Det som bör leda till eftertanke är att nästan hälften av respondenterna inte har svarat. Därtill finns nästan inga svar alls från boende personer under 16 år, äldre än 79 år, utsatta grupper eller de som inte alls är folkbokförda i staden. Därtill kan läggas oklar betydelse av indikatorer för exempelvis sexuella trakasserier, ett av de mest använda beläggen för den accelererande brottsutvecklingen. Hur många angav denna företeelse i enkäten trots att det snarare rörde sig om olämpligt beteende än brott?
Att ha många frågor i en enkät om ”oro” för olika företeelser kan också öka osäkerheten i stadens resultat. Orosfrågor kan dra till sig känslor om osäkerhet globalt och individens egen eventuella otrygga position i samhället. Ett frågeformulär som i mångt och mycket gestaltar oro gör att svaren inte blir direkt relaterade till den specifika företeelsen.
Om ett orosfenomen ökar med 1 procentenhet, från 2 procent till 3 procent, hur skall det värderas? Är det en 50-procentig ökning, vilket är en kolossalt hög ökning, eller ska det tolkas som att 97 procent inte anger det som problem – vilket får det att framstå som närmast bagatellartat? Marginella förskjutningar av procentandelar mellan undersökningar blir också alltid svåra att bedöma.
Den största invändningen mot tvärsäkra uttalanden är dock att data från tidigt 2017 används i debatten våren 2018. Om en undersökning görs vart tredje år vet ingen vad som har hänt däremellan. Stockholms stad kan ha varit en betydligt sämre plats 2015 eller 2016 än år 2017, då det senaste jämförelseåret är 2014. I praktiken kan 2018 års värden vara mycket bättre, eller sämre.
Är otrygghet i Stockholms stad något helt nytt? I polisens undersökningar som genomfördes redan för 10-20 år sedan påvisades betydligt större utsatthet än idag och även högre problemnivåer i en hel del fall, särskilt jämfört med många andra kommuner i Sverige. Direkta jämförelser med denna metod, där det är möjligt, styrker också detta.
Det finns, som redogjorts för, många anledningar till att stadens trygghetsmätning ska behandlas mycket mer återhållsamt. Den politiska diskussionen har blivit egendomlig och ibland orimlig. Media återger denna hantering och förstärker överdrifterna.
Det finns åtskilliga skäl att återvända till evidens och sakkunskap. Det saknas inte problem med brott, rättsväsende och verklighet i Stockholms stad. Det finns starka skäl för att inte tala om fel saker eller bidra till att undersökningar av problem eller tillämpad forskning hamnar i vanrykte. Så förstärks en verklighetskris. Kanske är det dags att ställa frågan: Hur stor del av den ökande otryggheten har politikerna haft ansvar för genom kunskapsbrist, oförsiktig retorik och olika dagliga utspel?
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
