Svenska politiker borde vara medvetna om att deras besök i vissa moskéer ofta misstolkas och orsakar förvirring bland muslimer i Sverige och i muslimska länder. I Sverige skiljer vi på religion och stat, men enligt politisk islam är det samma sak.
Ett exempel är Jonas Sjöstedts besök i Stockholms moské. Det skedde den 10 februari men uppmärksammas fortfarande som en stor nyhet på moskéns hemsida. Där står det att: ”Vänsterpartiet visade ett stort intresse och ville inleda fördjupande samtal med den muslimska gruppen”.
Vi får också veta att Sjöstedt togs emot och välkomnades av Islamiska förbundsordföranden Temmam Asbai, imam och moskédirektör Mahmoud Khalfi, moskéns vice ordförande och Förenade islamiska föreningar i Sverige (FiFS) ordförande Mohamed Temsamani.
Den sistnämnde är också miljöpartist från Solna. Han var häromåret praktikant hos Muslimska Brödraskapets partihögkvarter (Frihets- och rättvisepartiet) i Kairo. Hans främsta uppgift var att följa vad som skrevs om partiet i olika tankesmedjor och i västerländsk media. Temsamani hörde till dem som i SVT försvarade Mehmet Kaplan och beskrev mediebevakningen av honom som islamofobisk.
Läser man en artikel i den välrenommerade TunisNews skriven av moskédirektör Khalfi får man en annan uppfattning än den som Temsamani presenterade för svensk media.
I artikeln beskriver moskédirektören Mehmet Kaplans karriär i svensk politik: ”Ett viktigt genombrott i frågan om hanteringen av politisk islam var när Mehmet Kaplan valdes till den svenska riksdagen 2006, omvaldes 2010, och blev gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen”.
Moskédirektören berömmer samtidigt svenska politiker och tycker att ”Sverige har varit ett föregångsland i en normalisering av förbindelserna med islamisterna, både på gräsrotsnivå genom officiella kontakter med det civila samhällets organisationer och islamiska institutioner som är kända för att tillhöra det Muslimska brödraskapets ideologiska skola”.
Khalfi tillägger ”Islamiska förbundet i Sverige, som viktigast av dessa institutioner, äger Islamic Centre och Stora moskén i Stockholm”.
Stockholms moské beskriver han ”som ett vallfärdsmål för politiker och tjänstemän, bland annat av kungaparet, två regeringschefer och flera ministrar och dussintals parlamentariker”.
Hassan al-Banna grundade Muslimska brödraskapet 1928 med målet att återskapa kalifatet och införa sharia. Han hyllade Moussilini och såg den fascistiska militariseringen av det italienska samhället som en parallell till jihadprincipen i islam. Han var emot flerpartisystemet och stödde den egyptiske kungen Farouk i maktkampen med de demokratiska sekulära partierna.
Han grundade också militära organisationer som brände ner kristna kyrkor och mördade domare och politiska motståndare. När organisationen upptäcktes förnekade han allt samröre med dem. En händelse som kan användas som ett tydligt exempel på det kluvna språk och de dubbla budskap som Muslimska brödraskapet använder.
Det är nu viktigt att Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet tydligt förklarar att besöket i moskén inte var ett politiskt ställningstagande utan ett besök i en religiös församling.
Visiten får inte utnyttjas av en politisk, icke sekulariserad rörelse, oförenlig med Vänsterpartiets hållning. Politiska samtal med ”den muslimska gruppen” som Islamiska Förbundet vill presentera är inte aktuell. Sjöstedt bör tydligt ta avstånd från all typ av politisk islam och framför allt Muslimska brödraskapet, på samma sätt som han och partiet har tagit avstånd från all typ av rasism i samband med debatten om Amineh Kakabaveh.
Vänsterpartiet bör inte uppfattas som ett nytt tillhåll för flyende islamister efter Miljöpartiets ställningstagande i fråga om islamism. Partiets sekulära värdegrund bör framhävas.
För att undvika misstolkning bör Stockholms moské översätta Khalfis artikel i TunisNews och lägga den på moskéns hemsida. Svenska partier, kungahuset, regeringskansliet och politiker bör översätta artikeln. De bör förtydliga för alla moskéledningar i Sverige att besöken i moskéer inte bör ses som en normalisering av islamism i Sverige.
De bör tydligt slå fast att vi fortfarande har en politisk norm i Sverige som skiljer mellan partipolitiska och religiösa institutioner.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
