Debatt
Flyktingmottagande
11 mars 2020 kl 13:26

Politiker och Migrationsverket: Hur tar ni ansvar?

När den uppskruvade retoriken om ”flyktingkrisen” 2015 nu tagit fart på nytt kvarstår ett lika obestridligt som smärtsamt faktum: tusentals ungdomar och unga vuxna lever redan i en gråzon ofta utlämnade till myndigheters godtycke med medmänsklig hjälp som enda hopp. Det skriver Martin Harling tillsammans med flera professorer och sakkunniga.  

Det här är en opinionstext

Martin Harling
fil.dr. i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet

Gymnasiestuderande Moshtaq Amiri i Trollhättan flyttar nu för sjunde gången på knappt fem år. ”Jag hoppas jag får bo här ett tag”, säger han i en DN-intervju, samtidigt som än värre öden väntar de många som utnyttjas som svart arbetskraft, människohandel eller sitter inlåsta i väntan på deportation.

Vi är ett tjugotal forskare som tillsammans med representanter för civilsamhället och ungdomar som sökt skydd i Sverige har bildat ett nätverk med syfte att uppmärksamma denna gråzon. Vi uppmärksammar konsekvensen av en bristande lagstiftning, rättsosäker myndighetsutövning som påverkar ensamkommande ungas villkor och framtidsmöjligheter. Och vi vill uppmana ansvariga politiker och myndigheter till handling.

I augusti 2017 skrev några av oss en debattartikel i GP, där vi som forskar om skolan uttryckte stöd för rörelsen #ungisverige och krävde ett stopp för utvisningar till Afghanistan – ett av världens absolut farligaste länder. Fredrik Beijer, rättschef på Migrationsverket, gav svar på tal och förklarade varför utvisningarna till Afghanistan fortgår.

Nu har mer än två år passerat och idag väntar fler än 7 000 människor, varav över 1 000 barn, på att utvisas till Afghanistan enligt Migrationsverket i SVT. Sedan vår dialog i GP har pressen på de som flytt till Sverige ökat ytterligare; många som fått tillfälliga uppehållstillstånd enligt den nya gymnasielagen vittnar om psykisk ohälsa, tilltagande rasism och exkludering. Och nu när utbildningen snart är klar – en närmast omöjlig situation där anställningar närmast omöjliga att få krävs för att fortsatt få stanna i landet.

Idag utpekas Sverige som strängast för afghaner bland EU:s största mottagarländer. Vi förstår att Migrationsverket har ett begränsat mandat att verka för en mer humanitär flyktingpolitik eller mottagande, vilket också påpekas i Beijers svar från 2017. Men vår forskning visar att Migrationsverkets handläggare systematiskt ifrågasätter de skyddsbehövande ungdomarnas trovärdighet, vilket riskerar att minska gruppens möjlighet att bli betraktad som legitima asylsökande. Därför borde Migrationsverket se över den interna handläggningen.

Vi har också uppmärksammat de höga insatser som lärare och vägledare på Sveriges skolor ställs inför då asylprocessen flyttat in i skolan via gymnasielagen och möjligheten till uppehållstillstånd baseras på ungdomarnas skolprestation. Hur ska de navigera i ett regelverk fullt av målkonflikter mellan olika myndigheters uppdrag och hur ska ungdomarna själva förstå vad som gäller?

Flera bedömare hävdar att en stor grupp av de som nu lämnar gymnasiet inte kommer att beviljas förlängt uppehållstillstånd. Men eftersom de inte heller kan utvisas, då de saknar ordnat mottagande, riskerar de att hamna i den ohållbara gråzon vi beskrivit ovan. Redan idag förekommer exploatering och kriminalitet och det breder ut sig. Dessutom fattade Migrationsverket i november beslut om att de som omfattas av nya gymnasielagen inte längre får bo på myndighetens boenden, med möjlig hemlöshet som påföljande konsekvens. Vilken framtid går dessa redan utsatta individer till mötes?

 

För nätverket ”Efter krisen. Migration, utbildning och arbetsliv i tvärvetenskaplig belysning”

Marcus Herz, docent i socialt arbete, Malmö Universitet

Eva Reimers, professor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet

Tinna Harling, ordförande Agapes vänner Stenungsund, Tjörn, Orust/projektledare Egnahemsfabriken

Live Stretmo, lektor i barn och ungdomsvetenskap, Göteborgs Universitet 

Viktor Vesterberg, fil dr., Linköpings universitet

Philip Lalander, professor i socialt arbete, Malmö universitet

Daniel Hedlund, fil.dr., postdoktor med migrationsrättslig inriktning, Uppsala universitet

Jonna Linde, doktorand, utbildningsvetenskap, Umeå universitet

Anna Lundberg, professor i Välfärdsrätt, Linköpings universitet

Ulrika Wernesjö, universitetslektor, Linköpings universitet

Lars-Ove Johansson, civilsamhället i Lerums kommun, kontaktperson för ensamkommande

Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete, Linköpings universitet

Erika von Weissenberg, Integrationspedagog

Malin Brännström, doktorand i pedagogiskt arbete 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 11 mars 2020 kl 13:26

Skribent

Martin Harling
fil.dr. i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet