Politiker, kom upp ur skyttegravarna

I förra veckan kom beskedet att Moderaterna vill att Alliansen bör lägga fram en gemensam alliansbudget så snart som möjligt. Anna Kinberg Batra meddelade också att hon aktivt kommer söka stöd för moderat politik i riksdagen, vilket kräver dialog med samtliga riksdagspartier. 

Moderaterna vill arbeta konstruktivt för att förverkliga så mycket av moderat politik som är möjligt. Vi står upp för vad vi tycker är rätt, och en politik som Sverige behöver. Det borde inte vara ens en ögonbrynshöjare. 

Så den kritikstorm som mött förslaget säger en del om läget i samhällsdebatten. Hur blev det standard i Sverige att inte prata med varandra? Även om det finns goda exempel på många ställen runt om i landet så har de pragmatiska lösningarna i allt för stor utsträckning lämnat den politiska arenan till förmån för ett väletablerat skyttegravskrig där ständiga fajter pågår, ofta med blindskott i och för sig, men alla skjuter. 

Anfall är bästa försvar tycks vara den rådande tesen. I samma veva som svensk politik tågade in i Lützendimman åtog sig svenska medier uppdraget som krigskorrespondenter. Konfliktrapportering har till stor del ersatt sakligt granskande av det politiska innehållet. De pauser som har tagits från skärmytslingarna senaste tiden har i huvudsak varit tillfällen då samtliga inblandade stannat upp och unisont förfasat sig över utvecklingen i USA. Donald Trump president – etablerade politiker bortröstade? Sjunkande förtroende för media? Hur kunde det bli så?

Analyserna har varit många men det finns all anledning för oss svenska politiker att kritiskt granska vårt beteende. Och det läge det har skapat. En politisk debatt där man missförstår med flit för att plocka billiga retoriska poänger på egen ädelhet, i kombination med en mediabevakning där klicklockande rubriker ofta skuggar uppdraget att upplysa läsaren om sakförhållanden, bränner förtroendekapital och har skapat ett dödläge. Dödläget skapar missnöje och där missnöje gror växer inga konstruktiva lösningar fram. 

Nu krävs en kollektiv uppryckning. Annars kommer vi ingen vart. Eller rättare sagt – annars har vi snart ett Trumpläge också i Sverige. Vi som inte vill det måste ta ansvar för utvecklingen. Verkligheten knackar på och politiken behöver lämna slagfältet för verkstaden. Inte bara för att snickra ihop den bästa lösningen – utan också för att ta ett ansvar för att den kan genomföras. Det kräver samtal och samtal kan inte föras från varsin skyttegrav. Insikten att populistiska krafter inte stoppas med tystnad borde ha kommit för länge sedan och vi har alla anledning att vara självkritiska – partiledningar, rikspolitiker och kommunpolitiker som jag själv. Nu måste vi agera och när inte tystnad fungerar återstår att tala. 

Givet att Stefan Löven för bara några år sedan oförblommerat sökte stöd hos SD för att fälla budgetförslag från alliansregeringen, säger reaktionerna på Anna Kinberg Batras besked om att hon vill att Alliansen så fort som möjligt bör lägga en gemensam alliansbudget en hel del om det politiska klimatet. Att moderaterna aktivt kommer söka stöd för sin politik innebär en återgång till ett parlamentariskt förhållningssätt som tidigare varit praxis. Men i det tunnelseende som en alltför trång åsiktskorridor skapat slog det ner som en bomb. Och krigsrubrikerna lät inte vänta på sig. 

Moderaternas besked innebär mer dialog i politiken. Det innebär att ingen längre kan komma undan med att stå utanför, skjuta över ansvar på andra och samtidigt profitera på missnöje och oro. Moderaterna har öppnat en dörr för samtal som det politiska etablissemanget kan välja att smälla igen, eller se som en öppning till en sundare, mer sakpolitisk debatt. Det är värt att, med utvecklingen i USA i färskt minne, reflektera en extra gång över möjligheten till vägval här innan man reflexmässigt kryper ner i skyttegraven igen. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.