Många verkar chockade över de antisemitiska slagorden i Malmö och attentatet mot synagogan i Göteborg. Det är besynnerligt. Ingen tänkande människa borde vara förvånad. Det offentliga Sverige har länge odlat en långtgående förståelse för "människor som uttrycker sin frustration" gentemot judar och Israel.
Klarspråk i frågan är att det kommer människor till Sverige fyllda av jude- och Israelhat, som de fostrats till i respektive diktaturer. Ja, antisemitismen migrerar hit.
Skulle det gå att bryta en sådan uppfostran? Förändra den till det bättre? Ja, naturligtvis. Men samhällets olika delar misslyckas gång på gång med att ta det ansvaret, vilket är ett svek. En rad muslimska företrädare med bakgrund i Mellanöstern gör vad de kan för att stävja de judefientliga uttrycken. Men det är inte deras uppgift i första hand.
I Sverige möter en hitflyttad antisemit den mest Israelfientliga regeringen i hela Europa. Om inte i hela världen. Turkiet, Egypten och Saudiarabien har bättre relationer med Israel än Sverige. Till detta kan läggas en public service som serverar det förmodligen mest okunniga och onyanserade mediala utbudet i Europa om judar, judisk lobby och Israel. Ja, nyligen beskrev public service alltså på fullaste allvar USA:s utrikespolitik med formuleringar om ”den judiska lobbyn”.
Låt mig försöka förklara när och varför användandet av begreppet "den judiska lobbyn" blir problematisk.
Till att börja med bör väl de flesta som är för frihetliga samhällen, vara överens om att alla som vill utöva någon form av påtryckning på politiker i en demokrati ska kunna göra det utan att misstänkliggöras.
Om därmed bara en viss grupps påtryckningar misstänkliggörs så blir ju frågan varför?
I USA finns det en mycket stark och aggressiv palestinsk lobby. Den arabiska lobbyn har dessutom rent historiskt till och med använt sina oljetillgångar som ett verktyg för sin lobbyverksamhet. Den proiranska lobbyn i USA har arbetat intensivt med att påverka USA till det avtal med Iran som slöts förra året. Försök till att påverka USA till att fatta olika beslut pågår ständigt. Och det vore märkligt om det inte var så. 2007 bildades den judiska lobbyorganisationen J street med syfte att sätta press på Israel att göra större eftergifter till den palestinska myndigheten. J Street hade Obamas öra. Men jag har aldrig hört en svensk journalist eller analytiker hävda att Obamas hårda linje mot Israel var ett resultat av den judiska lobbyn i USA.
Den judiska lobbyn är den enda som konsekvent nämns och då endast om den kan associeras med något beslut som kan uppfattas som dåligt eller problematiskt.
Mot denna bakgrund måste människor som ställer sig på ett torg i Malmö och uttrycker sitt hjärtas mening bli väldigt förvånade när de plötsligt får kritik för något som de hittills har upplevt är en fullt rimlig hållning som uppmuntras i Sverige.
För även om de som skanderade på torget är ytterst ansvariga för sina uttryck har både de politiska och de mediala signalerna under väldigt lång tid varit att sådana uttryck inte bara är helt i sin ordning utan också helt förståeliga.
Jag har aldrig litat på stater. Mitt arv har lärt mig att stater och därmed politiker alltid sviker. Det sker förr eller senare. Men de sviker alltid till slut. Så har det varit för judar i generationer i hela världen. Den erfarenheten sitter i min ryggrad.
Med tanke på den judiska minoritetens utgångspunkt när den kom till Sverige och vad den bidragit med till Sverige i förhållande till vad den krävt av Sverige, finns det ingen minoritet som av Sveriges politiker med få undantag, svikits i högre grad än den judiska.
Låt mig förklara. De första judar som kom till Sverige fick betala för att bo här. Vad judar som kom efter andra världskriget hade med sig till Sverige behöver jag säkert inte utveckla. Därefter har även andra kommit från exempelvis Polen.
Aldrig har det kommit andra önskemål från den judiska minoriteten i Sverige än att få bli lämnade i fred, studera, arbeta och göra rätt för sig. Bidragen till Sverige både när det gäller forskning, handel, industri och kultur har varit iögonfallande.
Ändå har ingen politiker gjort handling av orden att agera kraftfullt mot antisemitiska uttryck. De dyker upp lite pliktskyldigt i stora synagogan på åminnelsedagen för Förintelsen, men i samma stund de lämnar ceremonin är allt glömt.
Med utgångspunkt i kombinationen av tillståndet på judiska flyktingar där de kom hit. Det omfattande bidraget till samhället och den blygsamma önskan om basal motprestation från staten är svenska politikers svek mot den judiska minoriteten i Sverige något de alla med få undantag borde ligga sömnlösa över.
Men jag förväntar mig inte att de kommer att göra det.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
