Årets valrörelse har av många uppfattats som ovanligt laddad och polariserad. Partier och politiker har ofta tagit ställning för eller emot företeelser i samhället. Särskilt frågor kring religion och religiösa uttryck har varit mycket kontroversiella.
Man kan inte bortse ifrån att detta särskilt har gällt uttryck av muslimsk karaktär, vare sig det gäller böneutrop, slöjor eller muslimska friskolor.
I det sekulära samhället är religion och politik åtskilda. Men trots detta är religion ett återkommande och laddat tema i det politiska samtalet. Gång på gång har politiker använt religion, genom ett ensidigt fokus på dess negativa och icke-representativa uttryck, för att driva igenom diverse förslag på förbud.
Mycket sällan lyfts religionens positiva sidor fram, och det är få tillfällen då människors religiositet beskrivs som en tillgång för samhället.
Även i media har man under valrörelsen nästan ensidigt lyft fram det sensationella med människors religiositet, och lite om vad den faktiskt innebär i människors vardag. Jag anser även att orden ”islam” och ”muslimer” medvetet flikas in i rubrikerna för att öka antalet klick, även fast nyheten i sig har annat fokus. Ett av flera exempel är denna nyhet om hur tre medborgare i Malmö resonerar kring valet.
Det händer även att den mediala bilden av religion, som ämnar till att lyfta fram ytterligheterna, ofta har föranlett politiska diskussioner och lagförslag som på olika sätt vill begränsa minoriteters möjligheter att få utöva sin religion i det offentliga.
Så plötsligt blir en utesluten handskakning ett hot mot sekulära normer och lika med islamistisk infiltration.
Den politiska diskursen får onekligen konsekvenser i vardagen för landets minoriteter. Häromveckan skrev företrädare för 8 diskrimineringsbyråer i Metro att:
Diskriminering och hatbrott mot muslimer sker inte i ett vakuum. Vi ser en valrörelse där frågor om migration och minoriteters rättigheter står i centrum. Politiska och mediala utspel som uttrycker ”I Sverige tar vi i hand” eller som problematiserar religiöst utövande muslimer får direkta och allvarliga konsekvenser i muslimers vardag.
Den religiösa identiteten är betydelsefull i många människors liv. Därför upplevs det som viktigt hur det övriga samhället förhåller sig till ens tro och övertygelse. Hur politiker och förtroendevalda väljer att förstå och tolka religionens betydelse är särskilt viktigt, eftersom det är just de som ska förvalta religionsfriheten och reglera religionens roll i samhället.
Efter valet den 9:e september kommer vardagen så smått återgå till det normala, och jag tror detsamma gäller det rådande höga tonläget i svensk politik. Då är det hög tid att politiker rannsakar sig själva över vilka konsekvenser deras retorik har haft eller kommer att ha på landets olika religiösa, kulturella och etniska minoriteter.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
