Polisen

Poliskår vid kokpunkten: Nu räcker det!

Den 2 november skickade tusentals kollegor brev till rikspolischef Dan Eliasson, inrikesminister Anders Ygeman samt till ett antal partiledare och medieföretag där de beskriver sin frustration över tillståndet inom svensk polis. Som polis och fackligt förtroendevald har jag aldrig varit med om att det kokar så mycket i kåren som nu. Fler än någonsin förr slutar. Många av dem som är kvar mår dåligt eller sprider ilska och frustration omkring sig. Både arbetsmiljö och verksamhet påverkas.

Så vad är fel? I grunden handlar det om tre saker som samtliga har förvärrats under den pågående omorganisationen:

  • Dålig personalpolitik både vad gäller lönesättning, behandling av medarbetare, takhöjd, och synen på facket.
  • Resursbrist som både drabbar allmänheten och skapar en ohållbar arbetsmiljö.
  • Ledarskapskultur där bilden av verksamheten verkar viktigare än vad man faktiskt uträttar.

Polisers löneutveckling fortsätter att vara negativ. Duktiga poliser med tiotalet år i yrket kan tjäna kring 25 000, många har inte råd att arbeta kvar i det som ofta varit drömyrket. Personalen ses ofta som utbytbara kuggar i ett maskineri. Visst finns det bra chefer, men de jobbar i ett system där medarbetarhänsyn sällan får kosta något. Många upplever dessutom att karriären hämmas om man öppet uttalar kritik, vilket visar på vikten av ett aktivt fackförbund som för medarbetarnas talan. Dessvärre motarbetas Polisförbundet av Polismyndigheten. Jag har hört en hög chef säga att de har fått direktiv att trycka tillbaka facket. Detta medan vi har en före detta fackbas, statsminister Stefan Löfven, som ytterst ansvarig för polisen.

Mest synligt för allmänheten är dock resursbristen: Larm om pågående brott som ingen kommer på. Utredningsbara förundersökningar som läggs ner eller ligger och väntar i månader, ibland år. En på många håll nedmonterad närpolisverksamhet med ökad otrygghet till följd. Exemplen på sprickor i rättsstatens fundament blir fler och fler. 

Samtidigt har ansvariga polischefer oftast gjort sitt yttersta för att ge en så positiv bild av verksamheten som möjligt snarare än att lyfta problemen och öppet be om hjälp eller äska mer resurser. Allt annat verkar anses avspegla sig negativt på det egna ledarskapet. Enligt polisforskaren Stefan Holgersson har man skapat en ledarskapskultur där de chefer som har större lojalitet med sina överordnade (och den rådande verksamhetsstyrningen) än med verksamheten i sig premieras. 

Samtliga av dessa problem har dessutom förvärrats under det senaste året. Och det är inte den stora omorganisationen som polisen nu genomgår som i sig är problemet, det är hur personalen hanteras under förändringarna. Exempelvis fick kollegor på länskommunikationscentralen i Halmstad i september ett ultimatum: Flytta med till Göteborg (cirka 15 mil) eller säg upp er.

Lägg därtill att polisen har tilldelats två miljarder kronor mindre än vad genomförandekommitténs ordförande Thomas Rolén krävde för att kunna hantera omorganisationen, vilket direkt påverkar arbetsmiljön, och att löneförhandlingarna har kraschat och lönerna fortsätter att pressas ner, så förstår man att det kokar. 

Kraven på rättning i leden är fortsatt tydliga. Omorganisationen har inneburit en möjlighet att sortera bort chefer som anses vara för frispråkiga – en oro jag själv hört högre chefer vittna om. Rikspolischefen har angående att föra fram kritik externt yttrat: Jag tycker ju inte att högt i tak är när man går ut i media och sparkar på den egna myndigheten och tror att det ska bli något hurrarop. Det är liksom inte min definition av öppenhet (Polistidningen).

Att Eliasson först när flyktingsituationen blev akut nämnde ökade anslag beror sannolikt på att han har hårda krav på sig att hålla nere kostnaderna. Att minister Ygeman brukar säga att polisen aldrig har haft så mycket resurser som nu beror sannolikt på att regeringen inte prioriterar polisen. Man är inte beredd att kompensera för de kostnadsökningar en växande befolkning och en allt mer komplex verksamhet med högre krav, nya brottstyper (exempelvis över nätet), växande grov organiserad brottslighet, med mera innebär.

Nedprioriteringen av polisen kan dock bli dyrare än man räknat med. Det handlar inte längre om enstaka berättelser om drabbade medborgare som ibland tränger igenom mediebruset. Nu handlar det också om en poliskår som har fått nog. ”Kårandan ger en enorm sammanhållning i tuffa situationer, vilket inte minst visats prov på efter en kollegas tragiska bortgång i tjänsten nyligen.

Polisförbundet förbereder för strejk när det nuvarande avtalet går ut 1 oktober nästa år. Det skulle innebära att en S-ledd regering drar på sig den största polisstrejken i modern svensk historia. Jag är själv aktiv i regeringspartiet MP, men strejkar gärna. Det handlar inte bara om drägliga villkor för mig och mina kollegor, det handlar om alla de utsatta människor som behöver vår hjälp och aldrig får den. Det handlar om att börja laga sprickorna innan det rättsstatliga fundamentet krackelerar.

Nu räcker det. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.