Ojämlik läxläsning lyfter inte skolan

Det är hög risk att framgångarna i TIMSS och de eventuella lyft vi kan komma att få se i Pisa 2015 springer ur att medelklasshemmens medvetenhet om skolkrisen ökat föräldrars benägenhet att läsa läxor med sina barn för att kompensera. Ett sådant framsteg duger inte, lyften måste ske inom skolsystemet och komma alla barn till del, skriver skoldebattören Jenny Maria Nilsson.

Imorgon avslöjas resultaten för Pisa 2015. Jag har skrivit det förut och inget har hänt som föranleder mig att ändra uppfattning: den svenska skolans kris är inte över på långa vägar. 

Tillbakagången när det gäller elevers förmåga att läsa, skriva och räkna lär vara vår följeslagare en bra bit framöver och debatten om detta rymmer gott om undanflykter och pseudovetenskap – något jag har skrivit om förut

Å ena sidan är skolsystemet fortfarande trasigt, söndrat av diverse politiska beslut och reformer. Som Andreas Schleier: Director for the Directorate of Education and Skills, så poetiskt förklarade det ”svenska skolan har förlorat sin själ”. Vad han menar, förmodar jag, är sin integritet. 

Utifrån enbart den aspekten – organisationen är inte mer sund nu än tidigare – hade min gissning blivit att resultaten blir de samma som Pisa 2012 eller något sämre.  Bara något sämre? Ja? Även om inget förbättrats i vår skola (vilket jag tror att det har) så måste det väl finnas en botten i hur djupt ett civiliserat land, som relativt nyligen hade ett av världens bästa skolsystem och numera lägger nästan mest pengar (inom OECD) per elev, kan sjunka? Kanske är jag naiv?

Å andra sidan så har politiker dränkt skolan i pengar och åtgärder, till exempel mattelyftet. Enbart att rikta uppmärksamhet och fokus, samt tillföra medel, brukar innebära en förbättring av det som är målet för insatserna. TIMSS, som kom förra veckan, visade en svag uppgång i matematik och naturkunskap för svenska elever. Trenden är kanske bruten? Ytterligare tid behövs för att veta säkert. Men, som nationalekonomen och skolforskaren Jonas Vlachos uttryckte i söndagens Agenda:

”Jag känner fortsatt oro för svensk skola, att det här är en engångsvinst [TIMSS-resultaten] beroende på att det har varit så uppmärksammat, att man pressar lärare och eleverna pressar sig själva – att det här inte är något som är ihållande. För att man ska få det här ihållande så krävs det att man har ett löpande kvalitetsarbete och det finns ganska lite som tyder på att det har hänt särskilt mycket positivt där i svensk skola.”

Ett fenomen som oroar särskilt – ett fenomen som därtill verkar ha ökat enligt statistiken – är den allt större segregationen och skillnaden i resultat mellan olika skolor. Detta är såklart problematiskt i sig: minskad meritokrati, minskad jämlikhet samt att färre får möjlighet att komma till sin rätt är en förlust på alla upptänkliga sätt och går dessutom på tvärs med den kompensatoriska tanken med svenskt skolsystem. 

Men, det kan dessutom tyda på att det inte är skolan i sig som förbättras när det går bättre för eleverna. Sedan förra Pisa så har hemmen blivit mer medvetna om skolans förfall: organiserad läxläsning är vanligare och föräldrar ur främst de högre socioekonomiska klasserna ser till att kompensera för de bildningsluckor man befarar kan uppstå som en följd av skolkrisen. Detta syns i TIMSS: allt mer beror elevers resultat på föräldrarnas utbildningsnivå. 

Ett sådant framsteg duger inte. Det är nödvändigt att framstegen sker inom skolsystemet, annars fortsätter det vara godtyckligt och skört. Det enda som är hållbart i längden är en långsiktig och kvalitativ utveckling som kommer alla elever till del.

Kort sagt. Ska man sia så blir min gissning mesig, och kanske lite väl positiv: jag tror att vi kommer att ligga på ungefär samma nivå i somligt, men att vi får en svag uppgång på några mätområden och en svag nedgång på andra.

Jag har tidigare haft förtroende för Pisa, det är de mest tillförlitliga siffrorna vi har att tillgå eftersom vi inte har egna externt rättade prov. Jag befarar dock att min tillit framöver riskerar att urholkas. Dels vill Pisa allt mer mäta det svårmätta: kreativitet och ambition, dels bedrivs en enorm lobbyism inom OECD för att få ländernas skolor att gå över till det system vi har: ett ”crony” kapitalistiskt system, präglat av nära relationer mellan stat och näringsliv. Det är inte otänkbart att dessa lobbyister på sikt får större makt över mätinstrumenten i Pisa – de har redan visst inflytande över tolkningarna av statistiken. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.