Sjukvård

Patienter nekas rätt behandlingar

När politiken baseras på att spara så mycket som möjligt på läkemedelsbudgeten blir resultatet att medborgarna ofta förnekas rätt hjälp. Visst är det klokt att hålla i skattepengarna, men överdriven sparnit slår mot behandlingar som kan rehabilitera tillbaka till arbete, markant förbättra hälsan och potentiellt rädda liv.

Förra året minskade den offentliga sektorns kostnader för subventionerade läkemedel med en dryg miljard. En anledning är att hela nio nya läkemedel nekades subvention. Fördelarna med att vara sparsam med skattepengar är uppenbar. Men samtidigt finns en påtaglig risk att överdriven kostnadsfokus i läkemedelspolitiken underminerar både välfärden och arbetslinjen. Det finns goda skäl att fokusera välfärdsdebatten på problemen med den centralplanerade läkemedelspolitiken.

Ett tydligt exempel berör reumatologiska problem, som medför att många svenskar på grund av smärtor hindras från att arbeta. Lyckligtvis finns moderna biologiska läkemedel som tar bort de flesta symptom utan att medföra större bieffekter. Men patienter får ofta nöja sig med ineffektiva äldre mediciner, för att därefter behandlas med cellgifter som Methotrexate. Först när dessa behandlingar misslyckats under en lång period kan de biologiska läkemedlen skrivas ut.

En ny rapport från SNS visar att patienter med reumatoid artrit i genomsnitt har 87 fler förlorade arbetsdagar jämfört med personer utan sjukdomen. Detta översätts till en produktionsförlust om 92 000 kronor per patient och år. Rapporten följer de patienter som år 2005 fick biologiska läkemedel utskrivna. Anmärkningsvärt nog skrevs rätt medicin först ut när personerna nästan helt hade förlorat sin arbetsförmåga på grund av smärtor, och därmed också fästet på arbetsmarknaden. Detta trots att biologiska mediciner ofta kan återställa arbetsförmågan och minimera smärtan.

Samma studie visar att kostnaderna för förlorade arbetsdagar för reumatoid artrit är större än kostnaden för både vård och läkemedel. Det är tydligt att läkemedelspolitiken vare sig är i linje med välfärdsambitionerna eller arbetslinjen. Socialdepartementet har själva noterat att ”Ingen hänsyn tas till hur ökade kostnader av nya läkemedel påverkar olika delar av ekonomin och inte heller landstingens ekonomi."

Ett annat exempel berör prostatacancer. Föreningen för prostatacancerpatienter lyfte nyligen fram att terapi som ger förlängd överlevnadschans när sjukdomen väl spridit sig tills helt nyligen har saknats. Under senare tid har dock ny medicin lanserats som faktiskt kan öka patienternas chanser att klara sig. Problemet är att myndigheten Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket beslutat att inte inkludera läkemedlen inom ramen för högkostnadsskyddet. Patienter som själva inte kan betala för dessa potentiellt livräddande läkemedel får klara sig utan. Ett tredje exempel berör endometrios, som drabbar ungefär var tionde kvinna i fertil ålder i Sverige. Endometrios kan ge upphov till smärta, trötthet och infertilitet. Trots det får patienterna på grund av kostnadsskäl ofta inte tillgång till den bästa medicinen.

Nyligen framförde professorerna Karl Arfors och Tore Scherstén tillsammans med forskaren Michael Zazzio att svensk sjukvård baseras på godtyckliga krav på vad som faller inom och utanför ramen för den skattefinansierade välfärden. Därför nekas svenska patienter tillgång till behandling som utförs inom andra EU-länder. Som företrädare för Karolinska institutet och patientorganisationer tidigare lyft fram befinner sig Sverige ”på en föga hedrande 8:e plats” sett till utnyttjande av nya cancermediciner jämfört med 14 andra rika länder.

Klassperspektivet är också relevant att lyfta fram. I en studie som The Commonwealth Fund publicerade 2010 påvisades att enbart 70 procent av dem med högre inkomster och 58 procent av dem med lägre inkomster i Sverige angav att de förväntade sig att få den bästa vården vid behov. Klasskillnaden var näst störst i Sverige jämfört med tio andra moderna ekonomier, och bara marginellt lägre än i USA. Vid en första blick kan det verka märkligt att Sverige, där nästan all vård skattefinansieras, skulle präglas av så stora skillnader i förväntningar om god vård bland hög- och låginkomsttagare.

Men den svenska politiken bygger på att tillgången till den bästa vården och de bästa läkemedlen strikt ransoneras. Då tenderar framförallt välutbildade personer, som har mer information och är bättre på att argumentera för sig, att få del av de bästa behandlingarna. Personer med lägre utbildning eller utrikesfödd bakgrund får sämre behandlingar och läkemedel. LIF:s kommission för jämlik vård noterade förra året att "högutbildade och svenskfödda oftare ordineras den bästa läkemedelsbehandlingen vid till exempel hjärtinfarkt och stroke, jämfört med personer med grundskoleutbildning eller utlandsfödda".

Svensk läkemedelspolitik bygger på att en myndighet centralplanerar vilka mediciner som ska användas. Oundvikligen kan denna planering ibland slå fel. När politiken dessutom baseras på att spara så mycket som möjligt på läkemedelsbudgeten blir resultatet att medborgarna ofta förnekas rätt hjälp. Visst är det klokt att hålla i skattepengarna. Men ska det verkligen gå så långt som att inte erbjuda behandlingar som kan rehabilitera tillbaka till arbete, markant förbättra hälsan och potentiellt rädda medborgarnas liv?

Fotnot: Artikelförfattaren utkommer snart med skriften Välfärdsförlusten för LIF.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.