Debatt
Decemberöverenskommelsen
25 maj 2015 kl 16:09

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Partipiskans pennalism tvingade på oss DÖ

Det är beklämmande att på nära håll se hur en osund kultur av politisk toppstyrning tillåts manövrera ut politisk klokskap och eftertänksamhet i en tillskapad hierarki där det sparkas neråt men hyllas uppåt i organisationen, skriver riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) som öppet opponerar sig starkt mot decemberöverenskommelsen.

Det här är en opinionstext

REPLIK. I repliken på mitt inlägg om decemberöverenskommelsen (DÖ) skriver konstitutionsutskottets ordförande, Andreas Norlén (M), att vi ”kritiker överskattar DÖ” (22/5). Enligt väldigt mångas och min mening förhåller det sig inte alls så. DÖ är ett flagrant övergrepp som visar på hur den demokratiska processen i praktiken helt åsidosatts för enskilda riksdagsledamöter.

Folkvalda i alliansen, i alla fall i Moderaterna, fick i riksdagen varken ta del av att en blocköverskridande förhandling pågick under hösten, än mindre ha synpunkter på dess innehåll, för att sedan med partipiskans fulla pennalism tvingas underkuva oss ett sådant beslut och avkrävas att oreflekterat megafonera ut hastigt sammansatta talepunkter till DÖ:s försvar.

Att kräva denna underkastelse för ett beslut vi inte kunnat påverka eller får ha synpunkter på, men som berör vårt eget mandat och ska styra vår verksamhet i all väsentlig ekonomisk rikspolitik fram till år 2022 (sic!) är inte bara övermaga, det är oförskämt!

Norlén argumenterar för att sådan toppstyrning har goda motiv. ”Det är därför partigrupperna på demokratiskt sätt fastställer partilinjer i olika frågor” försvaras det med. Men det klingar med rätta falskt för den praktiska demokratin i riksdagen.

Fortsätter vi så här, med förakt för oppositionella åsikter inom riksdagens partigrupper, ja då cementeras en liten grupp av partiledningsfunktionärers rätt att besluta närmast vad de vill med lydiga ja-sägare bland övriga ledamöter på, enligt grundlagen, likvärdiga mandat utan att lagen tillåts fungera i praktiken.

LÄS MER: DÖ är ett allvarligt svek mot Sverige.

Ett sådant scenario kommer att öka föraktet för politiker generellt, och kommer genom de små stegens tyranni visst att beskära riksdagsordningens intentioner i praktiken, vilket i slutändan kan utgöra en fara för vår tilltro till den svenska demokratins funktionssätt.

Därför är problemet som DÖ tydliggör inte överskattat, utan snarare underskattat, om man vågar och vill se dess allvarliga politiska risker på sikt.

Andreas Norlén är inte bara en mycket klok och omdömesgill jurist och politiker. Han är också en jag räknar som nära vän. Vi har hittills i nästan alla sakpolitiska frågor delat uppfattning, och det är min tro att vi kommer att fortsätta göra så eftersom vi utgår från samma väsentliga värden kring hur vi ser på grunderna för och utvecklingen av det svenska samhället.

Det är beklämmande för mig att på nära håll se hur en osund kultur av politisk toppstyrning tillåts manövrera ut politisk klokskap och eftertänksamhet i en tillskapad hierarki där det sparkas neråt men hyllas uppåt i organisationen.

Norlén har gjort det som förväntas av honom i denna struktur. Han gjort det med den äran och bör hedras för denna insats. Men det har inte funnits mycket rådrum för egen politisk reflektion när en sådan här beställning kommit från partitoppen.

Det hemska är att jag tror att jag själv kunde ha hamnat i samma situation om även jag getts dessa förutsättningar. Som tur är, för min egen självkänsla, så duger jag nog inte för en sådan upphöjelse i mitt parti och kan därför i stället få vara med och fortsatt bidra med ett gräsrotsperspektiv från mitt riksdagsmandat.

Jag är säker på att flera av mina riksdagskollegor skulle vilja göra det också. Det vore en välgärning om de som valt dem kunde förtydliga detta rimliga krav på politiskt ansvarstagande.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.