Söndagens partiledardebatt präglades av konfrontation och aggressivitet. ”Käbbelnivån” var hög, som K-G Bergström konstaterar i Expressen och befarar att partiledarna kan bli oregerliga när det är dags för valrörelse. Än värre är det förstås om Sverige skulle bli omöjligt att regera.
Sanningen är att Sverige har den svagaste regeringen i modern tid, men också en svag opposition. I stället för att sträva efter gemensamma lösningar väljer partiledarna konflikt och att svartmåla varandras förslag. För landet är detta riskabelt, särskilt i en så osäker värld som vi lever i idag.
Att varken regeringen eller allianspartierna vill vara beroende av, än mindre samverka med, Sverigedemokraterna är begripligt. Slutsatsen borde då vara att försöka nå breda uppgörelser i mitten, över den så kallade blockgränsen. Bristen på sådana strävanden är emellertid uppenbar, vilket inte minst blev tydligt i partiledardebatten.
Regeringen är beroende av Vänsterpartiet för att få igenom sin budget. Allianspartierna satsar å sin sida på att återta regeringsmakten 2018, trots att inte särskilt mycket tyder på att man kan räkna med egen majoritet i riksdagen. Även en alliansregering riskerar att bli en svag minoritetsregering. Ska Sverige ha en svag ledning i ytterligare sex år?
Mer än två år återstår till nästa val, men politiken har hamnat i ett slags vänteläge. Det är inte bra för landet. De enda som tjänar på detta är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.
Det går ingen hög blockmur mitt i den svenska väljarkåren. Tvärtom finns ofta förutsättningar för att göra för landet viktiga uppgörelser. Detta förutsätter dock att det finns en god vilja att nå resultat. Men viljan är uppenbarligen en bristvara.
Sverige lider sedan länge av en närmast cementerad blockpolitik. Det kan vara svårt att bryta detta mönster, men ansvaret för landet är viktigare. Vill man verkligen nå breda uppgörelser utifrån sakfrågorna krävs en ändrad attityd. Ansvaret ligger hos partierna runt mittlinjen i svensk politik. Jag frågar mig varför vi i Sverige ska behöva leva med en hårdare blockpolitik än våra grannländer.
Historiskt har mitt parti, Centerpartiet, visat mod att ta ansvar i svåra situationer. Krisuppgörelsen mellan Bondeförbundet (Centerpartiet) och Socialdemokraterna 1933 är det viktigaste exemplet. Axel Pehrsson i Bramstorp och Per-Albin Hansson struntade i blocktänkandet och räddade genom uppgörelsen demokratin, pressade ned arbetslösheten och fick fart på ekonomin – och i förlängningen bygget av folkhemmet.
Ett mer närliggande exempel är samarbetet mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna för att sanera och få ordning på ekonomin i slutet av 1990-talet. Olof Johansson och Göran Persson vidtog kraftfulla och modiga åtgärder som vi fortfarande har stor nytta av. Det ligger mycket i vad centerstämman i Haparanda 1997 slog fast:
”Vi kan bara lyfta landet om politiken höjer sig över gammal motsättning mellan höger och vänster. Centerpartiet vill verka för brett samarbete i den politiska mitten, i stället för förstelnad blockpolitik.”
Att Sverige behöver en mer handlingskraftig ledning torde de flesta kunna enas om. Frågan är emellertid om dagens ledande partiföreträdare har förmåga att samarbeta för landets bästa. I stället för att svartmåla varandra och tänka blockpolitiskt borde man eftersträva samarbete och breda uppgörelser. Käbbelnivån är för hög.
Ett första steg i en attitydförändring kan vara att man öppnar för breda uppgörelser i riksdagens utskott. Blir detta framgångsrikt kan det leda till positiva konsekvenser även på regeringsnivå.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
