Diskriminering

Partierna missgynnar och sorterar bort afrosvenskar

När en afrosvensk politiker från förorten försöker kliva in i det politiska spelrummet, händer det ofta att han inte välkomnas av partikollegor. I stället startas sorteringsmaskineriet, i form av misstänkliggörande av hans politiska engagemang, skriver Kahin Ahmed (C). 

Sverige är ett av de mest välutvecklade demokratiska länderna. Alla samhällsmedborgare njuter demokratins fördelar – som många andra länder saknar. Trots detta har de politiska institutionerna strukturella hinder som står i även för förortens afrosvenska politiker att hamna på valbar plats i riksdagslistan

Demokratin bör i möjligaste mån avspegla medborgarnas sammansättning. När strukturer hindrar vissa grupper från att representeras blir konsekvenserna att samhället utvecklas i fel riktning och det demokratiska underskottet blir ett faktum.

Sveriges mångfaldshistoria har genomgått övergripande förändringar under de senaste decennierna. Vi har gått från assimilationspolitiken via integrationspolitik till ett mångfaldssamhälle. Assimilationspolitiken är en gammal tankefigur vilket populistiska främlingsfientliga partier som Pegida i Tyskand, Ukip i England, populistiska Fremskrittspartiet i Norge, högerpopulistiska Dansk Folkeparti i Danmark och Sverigedemokraterna förespråkar. Assimilationstanken utgår ifrån ett stereotypt sätt att tänka om invandrare. En assimilationspolitisk hållning innebär att man vill att alla invandrare ska överge sina identiteter, sitt språk, sina kulturella normer, sina värderingar, sitt firande av traditionella högtider och sina religiösa övertygelser. Kort sagt – invandrarna anses tvungna att anpassa sig till det dominerande majoritetssamhällets sedvanor. 

Forskarna Magnus Dahlstedt och Fredrik Hertzberg skriver i sin rapport ”Demokrati på svenska – om strukturell diskriminering och politiskt deltagande” (2005) att demokrati alltid har haft en tendens att exkludera vissa grupper som andrafieras av dem som har makt och kontroll över det politiska systemets reproduktion. Så är det, men det syns inte för alla, bara för dem det drabbar.

Afrosvenskarna är ungefär 200 000. En minoritetsgrupp, som missgynnas systematiskt, exempelvis genom att de utesluts från att hamna på valbar plats på partiernas riksdagslistor.

Den demokratiska legitimiteten kännetecknas av att alla medborgare är delaktiga både i riksdags-, kommun- och landstingsval och i de politiska beslutsprocesserna. Med 13 års politisk erfarenhet både i landstinget och stadsdelen upplever jag att om man som mörkhyad politiker kliver in i det politiska spelrummet, händer det ofta att man betraktas med skeptisk blick av partikollegor. När en afrosvensk politiker från förorten – med stark lokalförankring, gedigen politisk erfarenhet och akademisk utbildning – försöker kliva in i det politiska spelrummet, händer det ofta att han inte välkomnas av partikollegor. I stället startas sorteringsmaskineriet, i form av misstänkliggörande av hans politiska engagemang. Då blir känslan av total isolering ett faktum.

För att lyckas i politiken krävs det att man kan knyta kontakter med olika politiska falangerna inom ett partiet. Betraktas man redan från början med misstänksamhet och ifrågasättande är steget till regelrätt diskriminering kort. De politiska uppdragen uteblir. Lyckas man på egen hand skaffa ledningsposition i en stadsdel, blir framgången kortvarig eftersom partikolleger snart är där och motarbetar. Ta till exempel före detta miljöpartisten Awad Hersi, som var stadsdelsordförande under två år. Det var hans egna partikollegor som arbetade för hans politiska undergång! 

Under valkampanjer och i debatten framför politikerna ofta att de vill se en riktig mångfald och jämställdhet i riksdagen. Vad de menar är rimligen att de vill se en mer proportionell representation i riksdagen. Men tyvärr. Afrosvenskarna har inte proportionellt tilldelade platser i riksdagen. Detta är en politiskt medveten strategi som hindrar afrosvenska politiker från att klättra i det politiska systemet och uppnå maktpositioner.

De flesta stora politiska etablerade partierna organiserar sig utifrån falangtillhörighet utifrån vänskapsband och samhörighet. Däremot ignoreras afrosvenska lokalpolitiker med stark lokalförankring. Lokalförankring innebär inte att en politiker bor i Rinkeby eller Tensta, utan att du ska vara känd bland förortsborna och därmed du kan vara deras verkliga represent i den politiska arenan. 

Vi behöver omfattande politiska reformer, där lokalsamhället inkluderas och exkluderingsmekanismer motverkas. Förortsborna måste inkluderas och få delta i de politiska församlingarna där beslut om dem och deras barn fattas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.