Frågan om huruvida kommunala badhus ska erbjuda separata badtider för kvinnor och unga tjejer eller inte börjar vid det här laget bli något uttjatad, men inte desto mindre viktig då alltfler kommuner viker sig för kraven – en debatt pågår till exempel just nu om Lögarängsbadet i Västerås. Intressant nog sker detta främst i områden där det bor många människor med utländsk bakgrund. Argumenten för och emot har vädrats flitigt. Samtliga argument, yttrade från olika skyttegravar, har haft invandrarkvinnor i fokus och utgått från ett jämställdhetsperspektiv – vilket i sig inte är fel.
Fenomenet med separata badtider sträcker sig emellertid längre än så. Förra året möttes en femårig kille, som besökte Gottsundabandet i Uppsala tillsammans med sin mamma, av en skylt där det stod ”Girls only”, och han nekades tillträde till badet. Detta väcker några frågor: hur kan en kvinna, oavsett om hon anför kulturella eller religiösa skäl för att vilja bada utom männens synfält, känna sig obekväm i en femårings sällskap? Hur äventyrar en femåring hennes kyskhet? Hur kan killar som möts av en sådan syn på det motsatta könet redan i barndomen, sedan i puberteten och vuxen ålder ha en nyanserad syn på det motsatta könet?
Separata badtider är, hur man än vänder och vrider på saken, en socialisering i normer och värderingar som i modern tid varit det svenska samhället främmande. Det är en syn på människan där den enskilda individen och dennes rättigheter ger vika för kollektivistiska föreställningar om kyskhet, renhet och dygd. Det är en socialisering i normer och sammanhang där varje människa har sin bestämda plats i en större struktur utifrån faktorer som kön, ålder, etc.
Det man får ha i åtanke är att många av de kvinnor, och män, som efterfrågar separata badtider kommer inte endast från samhällen där synen på sexualitet och blandat umgänge är annorlunda, utan även där individen och dennes rättigheter är underordnade kollektivet. De unga som här i Sverige möts av de signaler som separata badtider sänder ut lär sig att familjens, släktens – och i vissa fall klanens – normer dröjer sig kvar, trots mötet med en annan kultur.
Härur kan en maktkamp mellan äldre och yngre generationer springa, som genererar kontrollmekanismer: de unga som individualiseras och lämnar kollektivets leverne riskerar att hota den gamla ordningen i familjen och släkten. Att betona vikten av kyskhet och renhet, i relation till och i ett motsatsförhållande till moraliskt dekadenta svenskar, är ett sätt att hindra upplösning av de normer som på sikt försvagar släkten och klanen. När man ger efter för kulturella synsätt och praxis, sådana som uppstår i skärningspunkter mellan kultur, religion och klanmentaliteter, vilket inte sällan görs i toleransens namn, förstår man ofta inte de långsiktiga konsekvenserna av sitt agerande.
Separata badtider rör inte bara frågan om jämställdhet, utan är även att betrakta som ett av de sätt genom vilka parallella samhällen göds och understöds av offentliga beslutsfattares goda minne. Samhällen vars drivkrafter och nål i många bemärkelser skiljer sig fullkomligt från majoritetssamhällets, där förhoppningen är att unga utländska ungdomar ska verka och vara integrerade. Det finns en obehaglig motsägelsefullhet i de budskap man sänder ut och de krav man sedan ställer på denna grupp.
Menar man allvar med talet att parallella samhällen ska bekämpas bör man kunna se samtliga mekanismer och fenomen, på vitt skilda nivåer, som bidrar till att dessa samhällen upprätthålls.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
