”Pandemin blottlägger elitens förräderi”

Det tar tusentals år för droppen att urholka stenen. När masken faller från den politiska elitens ansikte går det mycket fortare. Då spelar det ingen roll att fienden som rycker fikonlövet är osynlig.

Beredskapslagren har sålts ut, andningsskydden bränts upp, värnplikten skrotats och apoteket privatiserats. Sjukhusen drivs efter bilindustrins just-in-time-filosofi, där minsta störning i produktionskedjan, som börjar i Asien, får hela systemet i gungning. Medicinska lager är enligt denna managementfilosofi omoderna och kostar pengar. Regionerna ansvarar enligt lag för katastrofberedskapen, men det struntar de i. Det är inte bara Stefan Löfvéns fel. Det går inte att skylla på endera socialdemokrater eller moderater. Glöm vänster-höger-skalan. Vi har att göra med en politisk elit som har tusenfalt mer gemensamt över blockgränserna än med den vanlige väljaren.

Att ta fram 500 miljarder kronor i stödlån till bankerna gick lika lätt som att knäppa med fingrarna. Att fixa 300 miljarder till Volvo och storföretagen, utan några motkrav, gjordes med en gäspning. 100 miljoner gick iväg till FN av bara farten.

Men att ordna fram munskydd, handsprit och plastförkläden till undersköterskorna i hemtjänsten eller andningsskydd och visir till sjukvårdens personal klarade inte eliten.

I takt med att andningsskydden tagit slut har hygienkraven sänkts, och oron sprider sig bland personalen: ”Spelar myndigheterna roulett med våra liv?”. I fackförbundet Kommunals enkät till hemtjänstens skyddsombud svarade 46 procent att det saknas skyddsutrustning.

Flera läkare och sjuksköterskor har redan IVA-vårdats i Stockholm för att de smittats av coronaviruset. För att undvika en italiensk katastrof, där ett 60-tal läkare dött, krävs ett politiskt ledarskap som i dag saknas.

Ett tydligt exempel är att flertalet företag har försökt, men inte fått tillåtelse att sälja skyddsutrustning till regionerna. I vägen står byråkratiska upphandlingsregler. När jag offentliggjorde att jag tagit hem tusen kirurgiska munskydd från Kina att donera till vården blev jag omgående kontaktad av både desperata säljare och köpare. På kvällarna, efter att jag lagt min dotter, har jag försökt matcha företag med vårdcentraler och vårdanställda som alla lika uppgivet frågat varför regioner och kommuner inte klarar att beställa utrustningen själva.

Den offentliga byråkratins småpåvar skyddar sina revir och motverkar det gemensamma målet att bromsa epidemin. Användning av Försvarsmaktens skyddsmasker stoppades av Arbetsmiljöverket på grund av en teknikalitet. För att skydda luftvägarna hos ambulanspersonal lär de fungera utmärkt, men de saknar CE-märkning.

I Region Skåne går dumheten igen. Sjukvården vädjar till pensionerade och studenter att avlasta ordinarie personal. Men från det stora it-projektet med nytt journalsystem, där 500 medarbetare ingår, släpps inga läkare eller sjuksköterskor. Projektchefen försvarar sig med att  covid-19 är ”ett övergående och ganska kortsiktigt problem…”.

Rent absurt blir det när bröstförstoringar och fettsugningar pågår som vanligt på privata plastikkliniker samtidigt som i stort sätt alla planerade operationer på Skånes universitetssjukhus är inställda.

Vad hände med prioriteringen av vårdens resurser? Stefan Löfvén upprepar att vårt samhälle är ”väl förberett”. Men äldreomsorgens vardagshjältar jobbar utan skydd. Sverige saknar egen livsmedelsförsörjning och i händelse av en allvarlig kris riskerar vi svält. Mellan oss här nere och de där uppe har förtroendeklyftan redan vuxit till en avgrund, flera veckor innan annonserad viruspeak.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.