Debatt
Miljonprogrammet
29 oktober 2019 kl 09:24

Överdriven rädsla för renovräkningar i Sverige

I miljonprogrammen renoveras lägenheter normalt först när en hyresgäst har flyttat ut. Därmed är det ingen som tvingas flytta och den som flyttar in vet vilken hyra som gäller, skriver Fastighetsägarna i en replik till Vänsterpartiets bostadspolitiske talesperson.

Det här är en opinionstext

I debattartikeln ”Bostadsbolagen är förortens hopp” här i Dagens Samhälle lyfte vi fram bostadsbolagens möjligheter att bidra till en positiv utveckling i så kallade utsatta områden. Artikeln byggde bland annat på forskning av statsvetaren Peter Esiasson och nationalekonomen Ingvar Nilsson. Genom att underhålla och rusta upp bostadsbestånden, stärks incitamenten för de boende att stanna kvar i områdena. Med detta följer ett ökat engagemang i sitt boende, ett engagemang som får flera positiva följdverkningar i exempelvis ett ökat valdeltagande och högre sysselsättning.

Att underhålla och rusta upp dessa, ofta väldig nedgångna fastigheter, kostar dock mycket pengar. I avsaknad av kapital har underhållsskulden tillåtits växa till ohållbara nivåer. Tack vare dagens extrema lågräntemiljö har det skapats en möjlighet att ändra på detta. I stället för att placera pensionssparandet i statsobligationer med obefintlig eller negativ avkastning, har en del av sparande blivit tillgängligt för att rusta upp våra miljonprogramsområden.

Att pensionskapitalet används på detta sätt har dock väckt oro. En anledning är den bild av utvecklingen på bostadsmarknader i olika länder som målas upp i Fredrik Gerttens aktuella film Push. Filmen beskriver hur stora internationella kapitalfonder köper hyresbostäder, renoverar dessa och ”trycker ut” de boende från sina hem.

I den debatt som följt efter filmens premiär här i Sverige, hävdas att detta sker på bred front även i Sverige. Vänsterpartiet bostadspolitiske talesperson Momodou Malcolm Jallow gav nyligen utryck för detta i debattartikeln ”Riskkapitalister har satt i system att vräka fattiga” här i Dagens Samhälle. Riskkapitalister renoverar, enligt Jallow, hyresrätter med det uttalade syftet att trycka ut fattiga hushåll för att ge plats åt ”friska, heltidsarbetande löntagare som har råd att betala högre hyror”.

Så kan det möjligen fungera på en del andra håll i världen. Att hävda att det är en relevant beskrivning av situationen i Sverige är dock fel. I miljonprogrammen renoveras lägenheter normalt först när en hyresgäst har flyttat ut. Därmed är det ingen som tvingas flytta och den som flyttar in vet vilken hyra som gäller. Skulle hyresgästen trots det anse att hyran är oskäligt hög, kan den prövas i hyresnämnden. Hyran får nämligen inte påtagligt avvika från hyrorna i likvärdiga lägenheter. Detta är grunden i det svenska bruksvärdessystemets internationellt sett starka besittningsskydd.

I en del fall är det mer motiverat att renovera samtliga lägenheter i en fastighet vid ett och samma tillfälle. Även i dessa fall är skyddet för hyresgästen starkt. För att få renovera krävs antingen hyresgästens godkännande eller ett tillstånd av hyresnämnden. Vidare kan hyrans skälighet, som alltid, prövas i hyresnämnden. I samband med sådana renoveringar väljer en mindre del av de boende att flytta.

Det är dock bara sex procent av dessa som gör det för att de anser att hyran är för hög, enligt en nyligen publicerad pilotstudie från Chalmers. Det innebär att det endast är drygt en procent av det totala antalet boende som flyttar av detta skäl i samband med att fastigheter totalrenoveras. Det ger knappast stöd åt Jallows påstående att ”renovräkningar” har satts i system av riskkapitalbolag i Sverige.

Att vi har fått en debatt om utvecklingen på den svenska bostadsmarknaden är bra. Ska vi lyckas hantera de problem som finns, är det dock viktigt att vi utgår från fakta snarare än känslomässig oro. Risken är annars att vi fattar kontraproduktiva beslut. Att tacka nej till välbehövligt kapital för att göra nödvändiga upprustningar i våra miljonprogram skulle vara ett uppenbart exempel på detta.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.