Oscar Sjöstedt: SD sparar inte på välfärden

REPLIK Det socialdemokratiska kommunalrådet Anna Ljungdell i Nynäshamn försöker i debattartikeln ”Massiva besparingar på välfärden i SD:s budget” i Dagens Samhälle 8/9 göra gällande att Sverigedemokraternas budgetförslag skulle medföra kraftiga besparingar på välfärden.

Som stöd för detta anför hon en föreslagen minskning på statens utgiftsområde 25 – Kommunalekonomisk utjämning, där anslaget föreslås minskas med hela 53 miljarder kronor fram till 2018. Låt mig därför reda ut hur den siffran har härletts och varför den inte medför en minskad ambitionsnivå för kommunernas välfärdsutbud.

Till att börja med ska det konstateras att avvikelsen gentemot regeringens budgetproposition avseende det finansiella sparandet för kommunsektorn är lika med noll, det vill säga att kommunerna har en lika stark (eller svag) ekonomi i Sverigedemokraternas budgetalternativ som i regeringens alternativ.

Detta framgår också med tydlighet under avsnitt 22.5. Om Anna Ljungdell verkligen hade ”bläddrat igenom hela budgetmotionen” så borde hon ju också ha orkat sig fram till de sammanfattande tabellerna på de allra sista sidorna.

Hur kommer det sig då att man kan minska ett anslag utan att det påverkar det finansiella sparandet och utan att man har en lägre ambitionsnivå för det aktuella anslaget?

Det förklaras givetvis med att man inte kan rycka ut en enskild utgiftspost i en budget och dra långtgående slutsatser utifrån den, utan att studera budgeten som helhet. Att det är en någorlunda komplicerad process kan jag absolut hålla med om, därför ska jag vara så pedagogisk som möjligt.

LÄSTIPS: Debatten om SD:s tillväxt

I förekommande fall rör det sig om en kombination av minskade utgifter samt ökade intäkter för kommunsektorn i andra delar av budgeten, som sammantaget gör att det specifika anslaget kan minskas utan att det finansiella sparandet påverkas och utan att man för den skull lägger sig på en lägre ambitionsnivå avseende den kommunala välfärden.

En minskad kostnad för invandringen är den enskilt största förklaringen. Där minskar kommunernas utgifter med hela 37,9 miljarder kronor fram till 2018. Denna siffra baseras i sin tur på en genomsnittlig individs kostnad för kommunal välfärd, det minskade antalet utomeuropeiska asyl- och anhöriginvandrare som följer av Sverigedemokraternas mer restriktiva inriktning på invandringspolitiken samt justerat för en viss överrepresentation - en faktor på 1,5 - avseende denna grupps nyttjande av välfärd.

Denna överrepresentation är i sin tur väl belagd och har presenterats separat i en bilaga till budgetmotionen.

Till skillnad från vad Anna Ljungdell påstår så har inte kommunerna enbart kostnader för det omedelbara mottagandet av nyanlända. Det visar sig nämligen att även utrikes födda vill ha sina barn på dagis och i skola, man blir sjuk, man behöver uppsöka folktandvården, man får föräldrapeng för att vara hemma med barnen och man lever på försörjningsstöd etcetera.

Precis som inrikes födda alltså, fast i något högre utsträckning, med den stora skillnaden att sysselsättningsgraden är exceptionellt låg. I flera länder är tillgången till de generella välfärdssystemen tydligare knutet till medborgarskapet. Så är dock inte fallet i Sverige. 

Den näst största förklaringen kommer som ett resultat av en kraftig inkomstökning i det kommunala systemet, vilket beror på att Sverigedemokraterna helt eliminerar den särskilda pensionärsskatten och likställer skatt på inkomst av tjänst och inkomst av pension.

Det blir en kraftig kostnad för staten men en kraftig vinst för kommunerna motsvarande drygt 21 miljarder kronor, varför staten bör kompenseras för den summan genom en minskning av de statliga bidragen till kommunerna (nettot för kommunerna blir alltså i sammanhanget lika med noll).

Enbart dessa två parametrar förklarar alltså – med råge – den föreslagna anslagsminskningen. Anledningen till den tilltagna marginalen är för att staten också kompenserar åt andra hållet för sådana reformer som medför ett kostnadspåslag för kommunerna. Här kan nämnas som exempel att staten kompenserar för ökade kostnader för höjd arbetsgivaravgift och en ökad milersättning på 4 kronor per mil.

På så vis kan alltså ett anslag minskas utan att påverka vare sig ambitionsnivå eller finansiellt nettosparande.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.