Oroande att M köpt vänsterns Sverigeberättelse

Den svenska invandringsdebatten är usel. De som anser att Sverige ska ta emot så många invandrare som möjligt har i decennier närt en offentlig diskurs (åsiktskorridor) där utrymmet för avvikande åsikter är lika snäv som för saklig kritik.

Och resultatet av den extrema politik som förts vet vi – folkligt missnöje, sociokulturella problem, enorma kostnader. Samt att SD, som skyller allt illa på den förda invandringspolitiken, nu ligger på över 20 procent.

Givet allt detta skulle man kunna förvänta sig att de ansvariga började erbjuda självkritik och seriösa analyser som gör det möjligt att se vad och när det hela gick fel. Tyvärr saknas sådana. I stället fortsätter socialister och immigrationsliberaler att göda en falsk historieskrivning, som bland annat hävdar att det finns ett positivt samband mellan invandring och välståndstillväxt.

De senaste i raden av skönmålare är Moderaterna, som i en rapport nyligen skrev att ”Före andra världskriget var Sverige ett av världens fattigaste länder och mycket av vårt ekonomiska välstånd är byggt av och tillsammans med människor från andra delar av världen.”

Denna passus har redan skrivits om, men det ursprungliga ordvalet är avslöjande. Det bevisar att Moderaterna inte bara köpt vänsterns syn på invandring, utan numera också fullständigt kapitulerat inför den socialdemokratiska historieskrivning som sedan länge förvränger, förspiller och förgiftar svensk debatt.

Sossarna har sedan 1960-talet lyckats intala både sig själva och andra att Sverige blev ett rikt land genom folkhemspolitiken på 1930-talet. Dessförinnan var allt fattigt, tungt och till och med soliga dagar gråmulna, typ. Detta är dock en ren lögn.

I verkligheten blev Sverige rikt långt tidigare och historien om hur det gick till är mycket annorlunda än vad sossarna – och numera alltså även Moderaterna – insinuerar.

Sant är att Sverige länge var urfattigt, bland annat därför att staten i århundraden försökte reglera fram ekonomisk tillväxt. Vilket slutade i katastrof, precis som i Sovjet och alla andra statskontrollerade ekonomier.

Efter att finansministern Johan August Gripenstedt avreglerade ekonomin i mitten på 1800-talet började dock Sverige en resa från u-land till en modern, kapitalistisk stat. Och den skulle avverkas på rekordtid.

Efter att staten drog sig tillbaka och svenskarna fick börja sköta sig själva utvecklades nämligen ekonomin från cirka 1870 så starkt att Sverige blev ett av världens tio-tolv rikaste länder redan på 1920-talet.

Och framgångarna skulle, tack vare fortsatt låga skatter och få regleringar, fortsätta till omkring 1970, då sossepolitiken slutligen, genom skyhöga skatter, omfattande regleringar och kvävande monopol, bröt framgångssagan.

Sverige skulle därefter glida ner från tredjeplatsen i välståndsligan 1970 mot som värst plats femton på 1990-talet.

LÄS MER: Vi behöver fler jobb - inte färre människor. 

Hur ser då den svenska invandringshistorien ut jämfört med denna bakgrund? Faktum är att antalet invandrare under uppgångsepoken 1870-1970 var mycket begränsad.

Tvärtom präglades Sverige länge av en massiv utvandring, främst till USA. Därtill var det så att de som invandrade inte bara lätt kunde få jobb. De förväntades också anpassa sig kulturellt, lära sig språket, följa lagen och smälta in i största allmänhet.

Allt detta skulle dock som bekant börja förändras på 1970-talet, med ett med tiden alltmer omfattande flyktingmottagande. Samt ett allt högljuddare snatter om multikulturalism, som innebar att folk inte längre behövde anpassa sig utan tvärtom uppmuntrades att behålla sina egna språk, traditioner, etcetera.

Sveriges färd från vadmal till välstånd 1870-1970 hade med andra ord lite eller nära nog ingenting att göra med invandring. Och ja, vill man som Sverigedemokraterna agera djävulens advokat kan man tvärtom påpeka att Sveriges välfärdsproblem började samtidigt som invandringen tog fart på 1970-talet.

Nu är det senare en alltför lättvindig tolkning då det ergo främst var skatter, regleringar och annat som orsakade nedgången. Att SD snart kan vara landets största parti bevisar dock att man inte kan försvara de senaste decenniernas extrema invandringspolitik med en tillrättalagd historieskrivning.

För att bemöta en illvillig lögn med en aldrig så välvillig dito fungerar aldrig i längden. Fakta talar ty alltid sitt eget, tydliga språk.

Att även Moderaterna nu propagerar för vänsterns förljugna Sverigeberättelse inte bara om ekonomin utan om invandringen är härför lika deprimerande som politiskt oroande.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.