Trygghet

”Ordningsvakter behöver mer utbildning”

Reaktionerna på det omdiskuterade ingripandet mot en gravid kvinna i tunnelbanan är obehagliga på många sätt. Å ena sidan okänsligheter och direkt rasism, å andra sidan mobbliknande överdrifter och attacker på en hel yrkeskår. Bortom dessa ilskna läger finns en viktig insikt: den att ordningsvakternas utbildning är kort och ofta hastar förbi de mjukare aspekterna kring bemötande i maktutövningen. 

Ett videoklipp på ett ingripande mot en gravid kvinna har väckt debatt. Det initierades av en biljettkontroll, sen går uppgifterna isär. På klippet syns hur hon stretar emot medan ordningsvakter handgripligen för ut henne ur vagnen, och sedan blir nedtryckt mot en bänk.

Många hävdar att kritiken mot ingripandet är obefogad. Jag håller inte med. Det må ha funnits lagstöd, men ett ingripande måste alltid vara proportionerligt. Oavsett hur kvinnan agerat på vagnen är hon fortfarande höggravid och i sällskap med ett femårigt barn. Det är skäl nog att vara extremt restriktiv med våldsanvändning, främst för risken att skada fostret och traumatisera barnet. Med annat än att hon utgjorde en akut fara för sig själv så bör man göra sitt yttersta för att hitta alternativa lösningar. Om hon som påstås är på väg till sjukhus för en extrakontroll av graviditeten finns starka skäl att resan fullföljs. Är hon för hysterisk för att kunna vistas i tunnelbanan kan man backa undan och säkra omgivningarna medan ambulans (och polis) tillkallas.

Varför går då åsikterna isär så kraftigt? I yrken där man vänjer sig vid att utöva makt finns risk för normalisering av processen att kliva över andras gränser. Kan man inte göra det kan man varken jobba som polis eller ordningsvakt. Men om det blir för lätt, och motpartsperspektivet trubbas av, ökar risken att man hamnar i ett arbetssätt där ett påbörjat ingripande ska fullföljas även om man längs vägen hade behövt tänka om. Speciellt om man är drillad i tänket att "de lägger ribban", det vill säga där skulden för all våldsanvändning alltid läggs på den det ingrips mot när hen inte gör som hen blir tillsagd. Detta sätt att tänka blir särskilt problematiskt när man har att göra med människor som inte är fullt tillräkneliga.

Vi vet inte så mycket om den höggravida kvinnan, men det talas om både förvärkar och en oro över att ha förlorat ett barn sent i graviditeten. Det kan inte vakterna känna till, men graviditeten i sig är anledning nog att ta extra hänsyn till att kvinnan inte kan förväntas agera lugnt och sansat. Skuldbeläggandet och attackerna på sociala medier, som är likgiltiga inför vad hon bär med sig in i situationen, är allt ifrån lätt okänsliga till vidrigt rasistiska.

Det sagt, så är även den mobbliknande mentaliteten bland en del kritiker av ingripandet också obehaglig. Plötsligt är alla ordningsvakterna medskyldiga till en rasistiskt motiverad misshandel av kvinnan, som bland annat påstås ha fått ett knä i ryggen. Detta trots att en av dem gör allt han kan för att lugna barnet. Och lika lite som vi känner till kvinnans situation vet vi vad vakterna upplevde som ledde till ingripandet. Oavsett vad vi anser om utgången så har sannolikt ingen av dem haft någon annan avsikt än att göra sitt jobb efter bästa förmåga. Det är som att man vill svara på en uppfattad avhumanisering av kvinnan med att istället avhumanisera ordningsvakterna.

Självklart kan (och bör) man kritisera ingripanden, men utifrån fakta och utan att demonisera varken de inblandade personerna eller deras motiv. Det är exempelvis skillnad på att påtala strukturer där svarta oftare blir utsatta för övergrepp och att utan tydliga belägg hävda att ett visst ingripande inte hade skett om personen var vit.

Slutligen, jag tror att vägen framåt handlar om ett ökat fokus på bemötandefrågor, proportionalitet och ödmjukhet i maktutövningen. Ibland måste ett ingripande ske snabbt och hårt, men ofta finns tid att kommunicera och lugna en situation. Detta hanterar de flesta poliser och mängder med ordningsvakter utmärkt. Men lägstanivån behöver höjas. Här är det ett problem att ordningsvaktsutbildningen är så kort. Det krävs både en mer gedigen grundläggande utbildning och bättre förutsättningar för uppföljning och utveckling av de ”mjuka” aspekterna av yrkesutövningen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.