Bostadsbristen

”Öppna för fler unga att få ett hem, Bolund”

I sin roll som finansmarknadsminister varnade Per Bolund (MP) ofta för hushållens skuldsättning. I sin nya roll som bostadsminister hoppas vi att Bolund får en större insikt om de samhällskostnader som regleringsivern inneburit. Som första åtgärd bör bostadsministern ta initiativ till en översyn av kreditrestriktionerna. 

Att bostadsministern nu har flyttat in på finansdepartementet är en efterlängtad förändring, och innebär att bostadspolitiken får större tyngd. En fungerande finansiering är själva grundförutsättningen för att det minskade bostadsbyggandet åter ska ta fart. 

Under förra mandatperioden svängde bostadsbyggandet dramatiskt. Mellan 2014 och 2017 ökade antalet påbörjade bostäder från 36 700 till 64 100. Regeringen kunde stoltsera med en byggtakt som närmade sig Boverkets bild av behovet. Men redan under 2017 minskade antalet beviljade bygglov. Sveriges Byggindustriers prognos visar att motsvarande siffra landar på runt 42 500 bostäder i år.

Det är en minskning med en tredjedel på bara två år. Så vad var det som hände? Konjunkturen är hög, räntan är låg och sysselsättningsgraden ökar. Alla förutsättningar är på plats. Per Bolund borde ha kunnat sätta sig vid ett dukat bord.

Främsta skälet till att bostadsbyggandet nu minskar stavas kreditrestriktioner. Den sammanlagda effekten av kravet på 15 procents kontantinsats, skärpta amorteringskrav på lån högre än 4,5 gånger årsinkomsten i kombination med bankernas väl tilltagna kalkylräntor har bokstavligen stängt dörren till en egen bostad för stora grupper. Eftersom nyproduktion endast utgör en liten del av det totala antalet bostäder får även en liten nedgång i efterfrågan stora effekter på hur många bostäder som byggs.

Men vad betyder det i praktiken? Kreditrestriktionerna slår hårdast mot unga vuxna som flyttat till starka arbetsmarknadsregioner och kvinnor som vill separera. För den som är bekant med Stockholms bostadsmarknad är följande räkneexempel belysande. En ung person som söker en etta på 35 kvadrat ställs inför en prislapp om 2 100 000 (60’/kvm). Kraven Bolund klubbat igenom som finansmarknadsminister innebär att man behöver 300 000 i kontantinsats och en månadslön på över 33 000 kronor för att överhuvudtaget kunna få ett lån. Men månadskostnaden skulle (inklusive amorteringar) landa på cirka 8 000 kronor. Samma bostadsrättsetta hyrd i andra hand kostar enligt Boverket cirka 13 000 kronor i månaden. Förutsättningarna för en separerad kvinna med barn att köpa en liten tvåa är alltså så gott som obefintliga i Stockholmsområdet – kvinnor i offentlig sektor tjänar i genomsnitt 31 300 kronor före skatt.

Bolund har i rollen som finansmarknadsminister ofta varnat för hushållens skuldsättning. I debatten tycks många ha glömt att det är skillnad på bra och dåliga lån. Snabb tillväxt, låga räntor och stigande realinkomster har lett till stigande bostadspriser och ökad skuldsättning. Men förväntningarna på prisutveckling och räntenivåer är rimliga, sparandet högt, och kreditgivningen sund med god återbetalningsförmåga hos låntagarna. Är då nominellt stigande skulder ett stort problem för samhällsekonomin?

En förhoppning är att Bolunds nya portfölj leder till en större insikt om de ökade samhällskostnader som regleringsivern har inneburit. Ett minskat bostadsbyggande får direkta konsekvenser för tillväxten. Som första åtgärd borde Bolund ta initiativ till en översyn av hur kreditrestriktionerna sammantaget påverkar såväl bostadsbyggandet som möjligheterna för unga vuxna att köpa ett eget hem.

Som Löfven sa i regeringsförklaringen: ”Sällan känner man sig så fri som när man sätter nyckeln i dörren till sin första egna lägenhet”. Fler borde få möjlighet att uppleva den känslan.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.