Om alla vill rädda LSS – vem är det då som förstör den?

Alla, undantagslöst alla, säger sig stå för och arbeta för att LSS ska fungera så att människor kan leva ett så fritt och oberoende liv som det går. Men det räcker inte bara med fagert tal för att kunna rädda LSS. Det krävs att partierna levererar konkreta och konstruktiva förslag, inte bara nöjer sig med att kritisera varandra. 

Vågskvalpet efter LSS-utredningens läckta förslag har så smått börjat lägga sig. Bland idéerna som utredningen presenterade fanns ett förslag att ta bort rättigheten till personlig assistans för barn under 12 år och personer över 80 år, detta mötte hård kritik och motstånd.

Sedan dess har politiker ägnat stor kraft åt att tävla sinsemellan om vem som tydligast kunnat ta avstånd från utredningen och dess förslag. Statsminister Stefan Löfven (S) viftade bort kritik med att ”det inte är tal om att försämra”. Åsa Regnér (S), då ansvarig minister, svor sig fri genom att poängtera att ”det är en självständig utredares förslag” och att det är ”viktigt att utredningen och dess referensgrupper får föra sina viktiga diskussioner”.

Avståndstagandet var så påfallande tydligt att det nästan gav en känsla av att den här utredningen bara kommit till som av en naturkraft, helt utan inblandning, påverkansmöjlighet, direktiv eller ens kännedom från sittande regering. Bland de politiska motståndarna flockades kritikerna, här fanns uppenbarligen saker att hugga tag i och politiska poäng att plocka. Gemensamt för alla: alla vill rädda LSS!

Alla, undantagslöst alla, säger sig stå för och arbeta för att LSS ska fungera så att människor kan leva ett så fritt och oberoende liv som det går. Och tanken slår mig. Om nu alla är så måna om LSS, om det är så att det först och främst handlar om människor lika värde och rätt att leva som andra, om nu alla vill rädda reformen – vem är det då som förstör den?

Vi befinner oss i en accelererande valrörelse. Härifrån och framåt hösten kommer tyckandet och tänkandet att formligen explodera. I den kontexten är det också hög tid att vi börjar kräva konkreta svar på frågor kring LSS framtid. Det duger inte längre att peka på vad andra gör eller har gjort fel och i svepande ordalag säger sig vilja och kunna göra bättre.

Vår nuvarande regering har behandlat LSS styvmoderligt, det är min uppfattning. Men Maria Larsson (KD), som var ansvarig minister under den senaste borgerliga regeringsperioden, fick även hon mycket berättigad kritik för samma sak. Gemensamt för alla är som sagt fagert tal om att vilja slå vakt om alla människors rätt till delaktighet, frihet och ett gott liv att leva efter sina förutsättningar. Lika gemensamt är oviljan att prata om egna, konstruktiva förslag på hur man ska tillgodose detta.

Hur skulle det se ut om någon eller några faktiskt lyfte blicken från andras brister och tillkortakommanden och utifrån sin egen övertygelse började presentera konkreta idéer och förslag för hur man vill bedriva sin funktionsnedsättningspolitik?  Och om vi runt omkring, vi som faktiskt söker svar, också ställer högre krav på att få sådana? Att inte nöja oss med att ”de har gjort fel” utan faktiskt också ställa frågor om vad man själv vill göra.

Jag önskar en valrörelse där vi får funktionsnedsättningspolitiska diskussioner med större fokus på ”hur” än ”vad”. Alla tycks ju vara rörande överens om att frågan är viktig. Då är det hög tid att flytta fokus till hur vi faktiskt ska få en återupprättad och fungerande LSS-reform som på ett bättre sätt fångar upp de som faktiskt behöver hjälp. Vi har människor, enskilda personer och hela familjer, i Sverige idag som går sönder, som inte orkar och som står utan samhällets hjälp.

Alla vill rädda LSS, ändå går den sönder. Nu måste vi prata om vad vi ska göra åt det. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.