Sverigedemokraterna vill stödja Ulf Kristersson som statsminister, givet att han för ungefär dagens migrationspolitik och att asylinvandringen minskar. M och S ligger redan nära den politiken. I övrigt lyfter SD krav på typ bättre sjukvård och bättre villkor för fattigpensionärerna. (Inte utträde ur EU eller förbud mot abort)
Mot denna bakgrund är det möjligt att en M/KD-regering med stöd av C och L och med samtal över blockgränsen hade kunnat överleva till 2022 eller rätt länge. Utan samtal med SD.
Nu har C och L tillsammans med de rödgröna fällt Kristersson som statsminister. Den regering som nu lär bildas torde antingen bli en socialdemokratisk med MP och L som stöds av C, eller en svag mittenregering med C, L och MP.
Jag anser det olyckligt att mittenpartierna fällde Kristersson. Han borde fått chansen att föra allianspolitik. Hade SD fällt honom hade det haft ett betydande värde för väljarna att veta detta.
Efter en sådan fällning hade regeringsalternativ som de båda ovan redovisade också aktualiserats. Det hade varit mindre kontroversiellt än att som nu först fälla Kristersson. Extraval är mindre troligt, av flera anledningar.
Det är möjligt att väljaropinionen kan acceptera ett samarbete över blockgränsen med en minoritetsregering S, eller Mitten. Låt oss hoppas det.
För Centerpartiet har det historiskt sett ofta givit minskat väljarstöd när man regerat med eller stött Socialdemokraterna. Risken för detta torde vara betydande när man som nu först fäller en borgerlig regering innan ett regeringssamarbete eller liknande kan inledas med Socialdemokraterna.
Det finns också en annan historisk erfarenhet som oroar mig vad gäller mitt parti.
Centerpartister har alltid varit goda resultatpolitiker på riks-, region- och kommunnivå. På 1970-talet lyckades Centerpartiet bli det ledande borgerliga partiet med 25 procent av rösterna, och med en sammanhållen politik för hela Sverige. Man bröt Socialdemokraternas långa hegemoni med Thorbjörn Fälldin som statsminister.
Samtidigt växte en annan sakfråga sig stor där Centerpartiet med fakta och starka känslor förde fram ultimativa krav på att kärnkraften (som var under stark utbyggnad) skulle avvecklas. Hur rätt man än i stora delar hade så framstod man alltmer som ett känslostyrt enfrågeparti som var anti-kärnkraft, och fokus flyttades från den helhetspolitik som hade givit 25 procent i väljaropinionen. Resultatet blev att vi på 22 år sjönk till 5,1 procent i riksdagsvalet 1998.
Genom Maud Olofssons modiga energiuppgörelse (som gav bättre resultat än årtionden av årtalsfixering) bröts slutligt denna olyckliga utveckling och en god grund har lagts för att åter växa på grund av Centerpartiets samlade och utmärkta politik med fokus på företagens villkor, miljö, hela Sverige ska leva, grundtrygghet osv.
Jag ser en risk i att Centerpartiet nu åter börjar låta en sakfråga dominera med starka känslor och ultimativa krav, hur goda poänger vi än har i sak. Risken finns att vi åter smalnar av och ses som ett enfrågeparti som främst är anti-något.
Jag menar att Centerpartiets huvudfokus alltid ska vara vår samlade politik och det som vi vill genomföra för att utveckla ett allt bättre samhälle.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
