Debatt
Gruvor
3 september 2015 kl 12:16

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Ojnare visar hur civil olydnad stärker demokratin

Kampen om Ojnareskogen på Gotland har blivit en av Sveriges mest uppmärksammade strider eftersom det är en symbolfråga för miljöskyddets ställning. Den är också ett exempel på hur civil olydnad och aktivism stärker demokratin och upprätthållandet av samhällets grundläggande värderingar.

Det här är en opinionstext

I veckan meddelade miljöminister Åsa Romson att regeringen gör Ojnareskogen på Gotland till ett Natura 2000-område. Beslutet innebär att ett stycke unik Gotlandsnatur med hällmarker, kalktallskogar och rödlistade arter nu skyddas och att vattenförsörjningen från intilliggande Bästeträsk säkras, men beskedet har även ett större samhällsvärde.

Ojnare har blivit en av Sveriges mest uppmärksammade strider eftersom det är en symbolfråga för miljöskyddets ställning. Det är också ett tydligt exempel på vikten av ett engagerat civilsamhälle och utgör en självklar del av den omställning som samhället står inför.

Naturvårdsverket och Länsstyrelsen på Gotland har genom grundliga utredningar kommit fram till att Ojnareskogen har så höga naturvärden att den borde göras till Natura 2000-område. Utpekande av Natura 2000-områden ska enligt EU-rätten ske på ekologiskt vetenskaplig grund och näringspolitiska skäl får inte användas som motargument.

Om regeringen hade valt att kringgå detta hade skyddet av hotade arter och områden genom Natura 2000 kraftigt försvagats. Platsen som Nordkalk vill bryta kalk på omges dessutom av områden som redan har fått Natura 2000-status. Det är svårt att se att dessa inte skulle ha påverkats av brytningen.

Det är tyvärr en konflikt som inte är unik för Gotland. Prospektering för råvaruutvinning nära eller i anslutning till nationalparker, naturreservat, världsarv, kulturbygder eller tillrinningsområden för viktiga vattenflöden pågår även på andra ställen i landet. Följden blir att områden som ska skyddas för sina naturvärden i praktiken inte har fått det skydd de ska ha. Att inte peka ut Ojnare som Natura 2000 hade gett mycket starka signaler om att regeringen inte tar miljöskyddet på allvar. 

Striden om Ojnare visar att aktiva samhällsmedborgare är en förutsättning för en livskraftig demokrati. Hösten 2012 då aktivister klättrade i Ojnareskogens träd för att förhindra avverkningen var de kritiska rösterna som menade att aktivisterna borde lära sig att veta när det är dags att kasta in handduken många. Nordkalk hade fått sin tillståndsansökan prövad och beviljad genom en demokratisk process och nu borde aktivisterna respektera utfallet, menade såväl Nordkalk som vissa ledarskribenter. Det är en sorglig och fattig syn på demokrati.

Ojnare är ett viktigt exempel på hur civil olydnad och aktivism stärker demokratin och upprätthållandet av samhällets grundläggande värderingar. Hade aktivisterna inte stoppat avverkningen hade det i dag inte funnits någon skog kvar att skydda. Där lagstiftningen inte räckte till klev aktivister in och tog ansvar. Engagemang från hundratusentals människor har också varit avgörande för att regeringen till slut skulle agera på egen hand och göra området till Natura 2000. 

Striden kring Ojnareskogen har ofta skildrats som en konflikt mellan å ena sidan dricksvattenförsörjning, världsunika naturvärden och biologisk mångfald och å andra sidan regional tillväxt och jobbskapande. Det finns all anledning att ifrågasätta denna bild.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är Ojnareskogen på lång sikt mycket mer värd än den gotländska kalkindustrin. Medan kalkjobben skulle ha bestått högst några decennier skulle skadorna på ett exceptionellt skyddsvärt område och Gotlands stora sötvattenreservoar vara oåterkalleliga.

Ojnare exemplifierar därför i mångt och mycket den omställning som samhället står inför. I byggandet av en hållbar framtid är ett starkt miljöskydd och hänsyn till biologisk mångfald en självklarhet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.