Debatt
Dödshjälp
24 mars 2018 kl 09:49

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Ogrundade beskyllningar mot dödshjälp

Den frivilliga dödshjälp som patienter i amerikanska Oregon har möjlighet att få i livets slutskede följs noga upp, och läkarna får stå till svars om några brister upptäcks. Så åter igen: frivillig dödshjälp måste vara en medborgarfråga och inte en läkarfråga, skriver teologer, musiker, politiker, författare med flera i en slutreplik.

Det här är en opinionstext

SLUTREPLIK Civilingenjör Fabian Ståhle och hans medförfattare skriver i sin replik att Oregon har stora problem med dödshjälp – men de rapporteras inte.

Det stämmer inte.

Samme Fabian Ståhle har dessutom tidigare inlägg i den kristna rikstidningen Dagen skrivit: ”Det är en ohälsosam atmosfär i debatten angående dödshjälp. Det pyr en giftig rök från förespråkarnas argument, en omtöcknande förorening som bedövar samvetet och fördunklar förståndet. Det faktum att vi över huvud taget gör frågan om hur vi på ett säkert sätt ska kunna avliva människor till föremål för en seriös debatt visar att vi redan är påverkade”.

Vi har tagit kontakt direkt med Oregon Health Authority (OHA). I flera brev från Dr Katrina Hedberg, Health Officer & State Epidemiologist vid OHA, har vi fått detaljinformation om hur rapporteringen i Oregon sker.

Ståhle och hans medförfattare hävdar att OHA “inskränker sig till att samla in blanketterna från självrapporterande läkare, kontrollera formalia och sammanställa detta material till en årlig rapport” och vidare att OHA “kontrollerar inte huruvida kriterierna för att få dödshjälp verkligen är uppfyllda i de enskilda patientfallen. Med sådana förutsättningar upptäcks naturligtvis aldrig något missbruk och allt ser bra ut i rapporterna.”

Vi har översänt dessa påståenden till Dr Katrina Hedberg i Oregon som svarar att rapporteringssystemet omfattar tre komponenter:

1) rapport om varje enskilt fall som insänds av förskrivande läkare inklusive eventuellt psykiaterutlåtande samt intyg från apotekare att utlämnade förskrivna läkemedel är i överensstämmelse med lagen (DWDA);

2) dödsattest med detaljer kring patientens terminala sjukdomsdiagnos;

3) frågeformulär från behandlande läkare om detaljerna kring patientens intag av DWDA-läkemedel och de skriftliga intygen från patienten att han/hon önskar avsluta sitt liv.

I fall av inkomplett rapportering i dessa tre kategorier sänder OHA en skrivelse till en “licensing board” där läkaren får stå till svars.

Dr Hedberg avvisar kategoriskt Ståhles och hans medundertecknares påstående att OHA “kontrollerar inte huruvida kriterierna för att få dödshjälp verkligen är uppfyllda i de enskilda patientfallen”. Hedberg bekräftar att samtliga patientrapporter i de tre kategorierna ovan om alla DWDA-dödsfall granskas i detalj för att se om DWDA-lagens krav uppfyllts. Dr Hedberg underkänner Ståhles påstående att OHA “inskränker sig till att samla in blanketterna från självrapporterande läkare” och understryker att 24 läkare fått stå till svars inför “licensing board”.

Dr Hedberg påminner också om att närmare 90 procent av patienter som erhållit dödshjälp varit inskrivna på hospice, vilket är ytterligare en vidimering av att dessa patienter lidit av en terminal sjukdom.

Fabian Ståhle och hans medundertecknare skriver avslutningsvis “Dödshjälp får inte vara en fråga som ska bestämmas av en grupp opinionsbildare som kräver att få behålla kontrollen in i det sista”.

Ståhle har självfallet rätt i att det inte är en fråga som ska bestämmas endast av opinionsbildare. Flera SIFO-undersökningar visar dock att en bred majoritet av svenska folket önskar ett värdigt livsslut när allt hopp är ute och bara lidande återstår.

Smer, Statens mediciskt etiska råd, har gjort ett utomordentligt gediget arbete med sin rapport om dödshjälp.

, frågan om dödshjälp är verkligen en medborgarfråga.

Staffan Bergström, professor emeritus i internationell hälsa

PC Jersild, leg läkare

Tuulikki Koivunen Bylund, teologie dr, biskop emeritus.

Carl Reinhold Bråkenhielm, teologie dr, präst, professor i empirisk livsåskådning

Kjell Kallenberg, teologie dr, docent, prost, kyrkomötesledamot

Johan Unger, teologie dr, docent i religionsvetenskap, domprost emeritus

Margareta Appel, diakonissa, leg. sjuksköterska

Barbro Westerholm, riksdagsledamot (L)

Jens Holm, riksdagsledamot (V)

Johan Hultberg, riksdagsledamot (M)

Rasmus Ling, riksdagsledamot (MP)

Staffan Danielsson, riksdagsledamot (C)

Tina Acketoft, riksdagsledamot (L)

Hillevi Larsson, riksdagsledamot (S)

Anette Åkesson, riksdagsledamot (M)

Per Ramhorn, riksdagsledamot (SD)

Christina Örnebjär, riksdagsledamot (L)

Kjell-Olof Feldt, fil lic, f d finansminister

Tone Tingsgård, f d riksdagsledamot

Niels Lynøe, professor emer. i medicinsk etik

Göran Hermerén, professor emer. i medicinsk etik

Kerstin Hagenfeldt, professor emer. i obstetrik och gynekologi

Gösta Gahrton, professor emer. i medicin

Jan Huldt, f.d. chefsrådman

Dan Larhammar, professor i neurovetenskap

Göran Hasselmark, ambassadör

Björn Ulvaeus, musiker, textförfattare

Birgitta Wingsjö, leg sjuksköterska

Berit Hasselmark, leg barnmorska

Gunilla Nilsson, sekreterare

Irene Nordgren, leg.psykoterapeut

Birgitta von Otter, författare

Inga-Lisa Sangregorio, författare

Göran C-O Claesson, pol mag, författare

Gunnar Hagberg, fd överläkare

Jonas Syrén, styrelseledamot RTVD

Stellan Welin, professor emer. i bioteknik, kultur, samhälle

Emma Wikberg, fil dr, universitetslärare i fysik

Rolf Ahlzén, läkare och docent i medicinsk humaniora

Bengt Barkman, f d rektor

Anna Bergström, med dr

Margareta Sanner, docent i samhällsmedicin

Ellis Wohlner, aktuarie

Johan Cullberg, professor i psykiatri

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.