Regeringen vill slopa överskottsmålet Hela debatten

Överskottsmålet tillhygge i politiskt tjuvspel

Överskottsmålet har tyvärr blivit ett tillhygge i ett partipolitiskt tjuv- och rackarspel, förklätt till en tävling i ekonomisk trovärdighet. Detta har förhindrat nödvändiga åtgärder och har bidragit till en trög ekonomisk återhämtning och en onödigt hög arbetslöshet.

Regeringen har till slut bitit i det sura äpplet och gett statliga Konjunkturinstitutet i uppdrag att utreda effekterna av en sänkning av det offentligfinansiella sparandet från ett överskott på en procentenhet av BNP till budgetbalans.

Detta är ett välkommet beslut. Det så kallade överskottsmålet har visserligen tjänat oss väl. Det har bidragit till att vi i dag har en mycket låg statsskuld, både i historisk och internationell jämförelse. Vissa menar till och med att den riskerar att bli för låg. En statlig utredning föreslog därför att staten skulle tillåtas ”överupplåna”, det vill säga emittera statspapper som inte behövdes för att täcka budgetunderskottet.

Tyvärr har dock överskottsmålet blivit ett tillhygge i ett partipolitiskt tjuv- och rackarspel, förklätt i form av en tävling i ekonomisk trovärdighet. Detta har förhindrat nödvändiga åtgärder och har bidragit till en trög ekonomisk återhämtning och en onödigt hög arbetslöshet. 

Det är bristen på efterfrågan som är nyckelfrågan i svensk ekonomi, liksom i stora delar av vår omvärld. Riksbanken har i allt väsentligt bränt sitt krut och kan inte längre stimulera ekonomin. Återstår då finanspolitiken. 

Ett ofta förbisett syfte med överskottsmålet var att skapa utrymme för finanspolitisk stimulanspolitik i det fall en sådan skulle behövas. En sådan politik bedrevs också av den socialdemokratiska regeringen efter IT-kraschen 2001. 

Men i samband med finanskrisen 2008 avstod alliansregeringen – som nära nog enda industriland i världen – från finanspolitiska stimulanser. Visserligen genomfördes betydande skattesänkningar både för hushåll och företag. Under den första mandatperioden finansierades dessa fullt ut, bland annat av drastiska nedskärningar i socialförsäkringarna. Under den andra mandatperioden var skattesänkningarna helt ofinansierade och skapade ett strukturellt budgetunderskott. 

Detta har bidragit till ett rekordstort hushållssparande men har inte lett till en ekonomisk återhämtning i svensk ekonomi. 

För att täcka det uppkomna underskottet har såväl regeringen som allianspartier hittills förespråkat en successiv åtstramning av finanspolitiken med början i år. Regeringens initiativ är därför viktigt. Förhoppningsvis kommer detta att sätta igång en debatt som hjälper till att bryta den partipolitiska låsningen i denna fråga.

Tyvärr har Konjunkturinstitutet fått ett alltför snävt mandat. En sänkning av det långsiktiga målet för finanspolitiken på någon procentenhet av BNP kan knappast ha någon avgörande betydelse för svensk ekonomi. 

Det stora problemet med den gängse tolkningen av det finanspolitiska ramverket är att den har förhindrat och fortsätter att förhindra en välbehövd finanspolitisk stimulanspolitik. Det är i dag vi har behov och möjlighet att bedriva en expansiv finanspolitik. Vi har låg statsskuld, hög arbetslöshet, gott om lediga resurser och en obefintlig räntekostnad för nya lån.

Vi har goda förutsättningar att genomföra betydande investeringar i bostäder, infrastruktur, och humankapital. Detta skulle påskynda återhämtningen i ekonomin och bidra till lägre arbetslöshet utan att få några negativa effekter för de offentliga finanserna.

Mycket tyder på att lånefinansierade offentliga investeringar i dagsläget skulle vara självfinansierade. Att då inte ta tillfället i akt och börja investera är att brista i sitt samhällsekonomiska ansvar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.