Regeringskris

Överenskommelsen visar att alliansen kapitulerat

Med Decemberöverenskommelsen meddelar de fyra allianspartierna att de inte förväntar sig att få folkflertalet bakom sin politik, men att de som minoritet ändå vill kunna styra över majoriteten. Det är en märklig hållning, inte minst i beaktande av den idétradition som alliansens partier säger sig förvalta.

Juluppgörelsen, eller Decemberöverenskommelsen som den också kallas, mellan regeringen Löfvens två och alliansens fyra partier, är ett illa skrivet dokument vilket uppenbarligen tillkommit under stor tidspress. För detta talar dess stilistiska brister, till exempel skrivningen ”mot den bakgrunden gör (sic!) vi en överenskommelse” eller skrivningarna att en statsministerkandidat eller en lagstiftning ”släpps fram”.

För tillkomsten under tidspress talar också uppgörelsens avtalsmässiga brister. Alliansen har lovat att inte fälla regeringens budget oavsett vad regeringen fyller den med för förslag, och inte heller fälla de förslag om lagstiftning som krävs för att utgifter och inkomster ska falla ut i enlighet med den antagna budgeten.

Men om regeringen skulle genomdriva en för alliansen oacceptabel lagstiftning genom budgetprocessen (återinförande av arvs-, förmögenhets och gåvoskatt till exempel) och alliansen, efter att ha lagt ned sina röster och ”släppt” fram denna lagstiftning, lämnar in en misstroendeförklaring mot regeringen och därefter röstar igenom den (med SD:s stöd), gäller då fortfarande Juluppgörelsen? Vem ska då därnäst ”släppas fram” som regeringsbildare? Stefan Löfven igen? Eller om talmannens bud går till den tillkommande partiledaren för alliansens största parti, ska då S och MP gemensamt ”släppa fram” vederbörande, i enlighet med uppgörelsen? Eller är uppgörelsen förverkad i och med att en av parterna, alliansen, tvingat den andra från regeringsmakten? Vad säger överenskommelsen om misstroendevotum från respektive part?

Nu kan det invändas att om det går så långt som att alliansen går till misstroendeförklaring mot regeringen, då faller uppgörelsen av sig själv, eftersom det inte finns något förtroende kvar mellan avtalsparterna. Det betyder i så fall att Juluppgörelsen möjliggör för regeringen att genomföra vilken slags lagstiftning som den vill inom ramen för budgetprocessen, och att detta bara kan förhindras av alliansen om uppgörelsen faller.

Att uppgörelsen inte innehåller några skrivningar om under vilka villkor den upphör att gälla (utöver att den gäller fram till 2022), visar hur bristfällig den är som ett frivilligt avtal mellan två parter.

Uppgörelsens brister i detta hänseende och att den dessutom binder nuvarande och framtida medlemmar av den lagstiftande församlingen om hur de ska rösta så långt in i framtiden som vårbudgeten år 2022, är faktorer som talar för att den inte kommer att hålla tiden ut. Redan nu har parterna börjat kivas om dess tillkomst, och när väl genomförandet är i gång lär vi få se ytterligare element av osämja komma upp i dagen.

Men bortom oklarheterna och att den klavbinder alliansen under mandatperioden, och kanske ända till 2022, finns det ett allvarligare tankefel med överenskommelsen. Och det är det formella motiv med vilken den hävdas ha tillkommit och den grundtanke som den sägs vila på – nämligen befästandet av idén om att Sverige inte går att styra med annat än minoritetsregeringar för lång (all?) tid framåt.

Så som alliansen motiverar sig om minoritetsregeringar blir det också en tydlig signal om att de partier som ingår i alliansen har gett upp tanken på att vinna väljarflertalets stöd för sin politik.

Detta framkommer av följande:

Det grundläggande formella motivet bakom uppgörelsen kom allianspartiernas ledare att förklara på DN Debatt redan den 9 december 2014. Då skrev de: ”Idag kan inget parti förvänta sig egen majoritet. Inget parti kan heller förvänta sig att sitta i regering ensamt.” Detta är en tankefigur som återkommit gång efter annan i alliansledarnas uttalanden. 

Alliansens formuleringar om att inget parti kan ”förvänta sig egen majoritet” etcetera är uppenbarligen riktade mot socialdemokratin och dess eventuella anspråk att ensamt få vara regeringsparti. Det är den bevekelsegrund som ligger bakom denna skrivning, även om den inte uttalas som motiv.

Men genom att framhålla att inget parti kan förvänta sig egen majoritet, och därefter gå med på juluppgörelsen, säger alliansen också att inte heller den förväntar sig egen majoritet framöver. Men alliansen består inte av ett parti, utan av fyra (4) partier, alltså hälften av partierna i landets riksdag. Från utläggningen om att inget enskilt parti kan få egen majoritet, görs sålunda det märkliga och obegripliga tankesprånget att fyra självständiga partier – Nya Moderaterna (Sveriges arbetarparti), Folkpartiet Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna – i förening inte heller tillsammans kommer att kunna får en majoritet av väljarna bakom sig. Det är ett märkligt antagande – skulle sålunda inte ens fyra partier kunna erövra 50,1 procent av rösterna tillsammans i framtiden? Skulle inte ens fyra partier var för sig kunna får 12,5 procent av väljarkåren bakom sig?

De fyra partierna i alliansen är uppenbarligen så osäkra om sin politik, sitt samarbete och sina förslag om hur man ska ta tag i Sveriges utmaningar och problem, att de utgår från att de kommer att ha folkmajoriteten mot sig för överskådlig framtid.

Alltså vill de i samarbete med några av sina politiska motståndare, vilka inte heller synes hysa något framtidshopp om att få väljarkårens majoritet bakom sig, rigga röstningsförfarandena i riksdagen kring budgeten sinsemellan så att en minoritet kan rösta igenom budgeten mot riksdagsmajoriteten. Och skulle risken uppstå att en riksdagsmajoritet röstar mot minoritetens budget, är de till och med beredda att skjuta sitt eget förslag i sank. Allt för att en minoritet ska kunna styra över en majoritet.

Att allianspartiernas motparter i uppgörelsen eventuellt sympatiserar med sådana tankar är kanske inte helt förvånande. Såväl inom miljörörelsen som inom delar av socialdemokratin har det funnits idéer om att folk inte begriper sitt bästa, att folkflertalet måste uppfostras, och landet styras om så behövs av en minoritet, allt enligt devisen ”För folket, trots folket”. Men även inom dessa två rörelser är sådana idéer knappast längre på modet, utan tvärtom ses de som förlegade eftersom de är djupt problematiska.

Desto större anledning att förvånas över att fyra partier, som säger sig bygga sina politiska principer på helt andra traditioner, finner denna idé om att en minoritet bestämmer över en majoritet så tilltalande.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.