I Alice i Underlandet ber den lilla flickan Cheshirekatten om råd om vilken väg hon ska ta. “Det beror på vart du vill komma”, svarar katten. “Det spelar inte så stor roll…”, säger hon. “Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, svarar katten.
Betydelsen av att ha ett tydligt mål kan inte överskattas när tusentals deltagare i kommunsektorn samlas i Malmö i dagarna för att diskutera utmaningar och möjligheter i den offentliga sektorn.
Det är bra att Kommek-mässan hålls i Malmö. Bland landets storstadskommuner har Malmö störst potential att lösgöra resurser för att prioritera kärnverksamheten. Det handlar om mer än 2 400 kronor per Malmöbo som kan allokeras om.
Många studsar nog till när vi påstår att så mycket pengar kan förstärka andra verksamheter eller gå till att minska det totala skatteuttaget. Den gängse bilden är ju att skatterna måste höjas för att trygga kvaliteten i de kommunala åtagandena. Utmaningarna från den åldrande befolkning och initiala kostnader för att ta emot asylsökande får många att lägga pannan i djupa veck. Desto viktigare därför att utmana föreställningen om att kommunerna behöver ta mer av våra pengar i anspråk.
Skattebetalarnas förening har undersökt hur landets 290 kommuner använder sina skattepengar inom de 22 utgiftsområden som inte berör vård, skola, omsorg och särskilt riktade insatser. Det handlar om utgifterna som går till politisk verksamhet, kultur och fritid och infrastruktur.
Vår kartläggning visar att Malmö långt ifrån är ensamt om att kunna prestera bättre. Totalt skulle det gå att frigöra 10 miljarder kronor årligen genom att kommuner som lägger orimligt mycket pengar på annat än välfärdens kärna anpassar sina utgifter till den genomsnittliga nivån för jämförbara kommuner.
I stället för att diskutera hur mer av kommuninvånarnas pengar kan tillföras den offentliga sektorn behövs en rejäl debatt om hur våra folkvalda kan prioritera bättre inom befintliga utgiftsramar. Skattekronorna som används i kommunerna har ju otal andra möjliga användningsområden hos människorna som tjänat ihop pengarna. Ju färre som måste användas, desto mer blir gjort i hela samhället.
Hur når man då dit? Ett sätt att hålla utgifterna under kontroll är att ta intryck av den internationella trenden mot ökad öppenhet, där exempelvis ekonomiska transaktioner och utgifter görs sökbara genom att den offentliga bokföringen publiceras online. På UD:s sajt openaid.se kan vem som helst redan i dag granska de flesta utgifter i svenska biståndsprojekt. Varför inte öppna upp kommunernas ekonomi så att alla kan ta del av vart skattepengarna går? Det finns alla möjligheter att använda digitaliseringen för att skapa smarta och öppna kommuner.
En annan återhållsam kraft vore att återinföra ämbetsmannaansvaret. Om kommunala tjänstemän som begår grova fel och exempelvis slösar bort skattepengar genom slarv eller en dåligt genomförd upphandling kan ställas till svars skulle kvaliteten öka. Genom Slöseriombudsmannen som drivs av Skattebetalarna har vi kunnat visa på otaliga exempel på hur skattepengar hamnat galet.
Sist men inte minst bör den kommunala revisionen göras mer oberoende och få ett vidare uppdrag. Det är orimligt att före detta kommunalråd allt som oftast sitter och granskar den partikompis som utsetts till kommunal tronarvinge.
Smartare och mer lyhörda kommuner kan både hushålla med våra pengar och leverera de välfärdstjänster vi med rätta kräver av dem. Därför spelar det stor roll vilken väg kommunerna går.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
