Önsketänkande och synvillor i flyktingkrisen

Under några dagar handlade ”berättelsen” i medier och sociala medier om hur Ungern hindrade flyktingar från Syrien att ta sig till ett Tyskland som väntade med öppna armar. Angela Merkel hade hållit ett tal där hon manat till tolerans sedan flyktingar i Tyskland drabbats av våld och mordbrand. Därefter blev hon helgonförklarad i Sverige.

I tyska medier stod det dock klart att Merkel, som antytt lättnader i Dublinförordningen, ingalunda lovat de förtvivlade människorna på järnvägsstationen i Budapest en fristad. I stället framhöll hon att Ungern måste uppfylla sina förpliktelser och ge asyl åt de flyktingar som befann sig i landet. Samma budskap upprepades av andra tyska politiker, såväl socialdemokrater som konservativa. 

Man nådde en uppgörelse med Ungern, men den tyske utrikesministern har förklarat att helgens transporter till München var en engångsföreteelse. Ungern kommer att skicka tillbaka flyktingar till Serbien och göra allt för att spärra gränsen. Detsamma torde gälla Kroatien.

Vi har fått höra att Tyskland tar emot flest flyktingar i Europa, vilket delvis är en statistisk synvilla. Det är inte konstigt att Europas folkrikaste land tar emot fler asylsökande än andra. En rättvisare jämförelse är antalet flyktingar i förhållande till folkmängden. Det visar sig enligt Eurostat att Sverige, Malta och Schweiz ligger långt före andra länder, men också att Danmark och Norge eller Belgien och Holland tar emot fler flyktingar per capita än Tyskland. Siffrorna för Storbritannien, Frankrike och Polen är påfallande låga (Economist, 1 september och Die Welt, 4 september (tyska)). Det är därför hyckleri när Frankrike tillsammans med Tyskland nu uppmanar andra att ta sitt ansvar.

Ett annat missförstånd gäller ursprungsländer. Media har helt koncentrerat sig på flyktingarna från Syrien, men dessa utgör i själva verket en mindre del av dem som söker asyl i Tyskland. Under det första halvåret i år utgjorde de drygt 20 procent. Tillsammans uppgår flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan till 30,1 procent av dem som sökt asyl, medan andelen från Kosovo och Albanien är 31,5 procent (Die Welt, 5 september).  Många på Balkan lever i fattigdom, men deras belägenhet kan inte jämföras med krigets Syrien eller Irak. Mycket riktigt får de avslag på sina ansökningar och de tyska socialdemokraterna vill ha en lag som klargör skillnaden mellan flyktingar och ekonomiska migranter.

Det som pågår illustrerar att EU inte kan ha en gemensam politik i avgörande frågor, eftersom det inte är en union. Det är svårt att se vilken ”moralisk majoritet” som i det här fallet kan rikta sanktioner mot ovilliga medlemsstater. Däremot kommer EU/Nato sannolikt att enas om militära aktioner i Nordafrika, samtidigt som Nato-landet Turkiet inte har något intresse av att stoppa de lukrativa transporterna via Balkan.  

Europa har nått vägs ände. Utlämnade åt sitt öde är inte bara flyktingar från Syrien och Irak utan även de miljoner människor i sydöstra Europa som lever under svåra förhållanden och ändå förväntas utgöra en buffertzon mot EU. Om ingenting sker kommer vi att se långt mer dramatiska ”bilder”. Vad som behövs är en Marshallhjälp på Balkan och i Mellanöstern. Sannolikt kommer reserestriktioner och krav på identitetshandlingar att bli aktuella för att komma åt människosmugglare. I så fall måste man emellertid kunna söka asyl redan utanför EU.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.