”Obligatoriskt skolval ger blandade klasser”

I söndagens Agenda (SVT, 6/9-15) medverkade Skolverkets generaldirektör, tillika ordföranden i Skolkommissionen, Anna Ekström. Skolkommissionen har ett avgörande uppdrag. Den ska komma med förslag på vad som behöver göras för att vända den negativa resultatutvecklingen i den svenska skolan. 

I programmet togs problemen på den numera stängda Rosengårdsskolan i Malmö upp. På grund av dåliga kunskapsresultat beslutade Malmös politiker sent omsider att högstadiet skulle läggas ned. Kunskapsresultaten höjdes när eleverna fick en bättre studiemiljö på andra skolor. 

Dubbelt så många av de gamla Rosengårdseleverna blir i dag behöriga till gymnasiet. Av detta verkar Skolkommissionens ordförande Anna Ekström dra slutsatsen att det fria skolvalet är boven i dramat när det gäller skolsegregation och att det fria skolvalet nu ska begränsas. 

Till att börja med så stämmer det inte. Fakta visar att boendesegregationen är huvudorsaken till att klasser inte blandas. I våras skrev IFAU att ”migrationsflöden i kombination med den politik som påverkar boendesegregationen är central för skolsegregationens utveckling”. Om man är intresserad av mer elevblandning krävs alltså mer blandade bostadsområden. 

Det fria skolvalet har tvärtom skapat fler klassresor och ökat blandningen av elever i många skolor. Andelen elever med utländsk bakgrund är högre i friskolor än i kommunala och möjligheten att välja utnyttjas redan i dag i högre utsträckning av barn med utländsk bakgrund.

LÄS MER: Svårt göra klassresa utan fritt skolval. 

Såhär skriver till exempel Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö om det fria skolvalet och skolsegregationen:

”Vi vet också att valfriheten i många fall har tillhandahållit en struktur för skapandet av en fysisk integration mellan barn och ungdomar, med olika social och etnisk bakgrund, från olika områden i staden. Den tidigare inlåsningen i det segregerade urbana rummet har luckrats upp.”

Det fria skolvalet har ett starkt stöd i Sverige. Nästan åtta av tio anser att det är rätt att enskilda kan välja vilken grundskola som barnen ska gå. Cirka 35 procent av eleverna i Tensta och Rinkeby pendlar till skolor i andra områden, de har kunskap om det fria skolvalet och de nyttjar det.

I Nacka pendlar en stor del av eleverna som bor i Fisksätra till andra skolor. Det som är viktigt nu är att se till att alla känner till det fria skolvalet och kan nyttja det.

Fler kommuner borde göra som Nacka, att införa ett system där alla måsta välja skola, oavsett om det är en kommunal eller fristående skola. Därmed kommer man runt det problem som OECD nämner i sin rapport ”Improving Schools in Sweden”, att alltför många, i framförallt miljonprogramsområdena, inte känner till att det finns ett fritt skolval.  

Friskolornas riksförbund är övertygade om att obligatoriska skolval skulle leda till mer blandade klasser i fler kommuner. I väntan på det måste informationen om skolvalet bli bättre med målsättningen att ingen förälder eller elev ska undgå att det går att välja skola i Sverige.

Med ett begränsat skolval blir det offentliga planerare som ska se till att elever med en utsatt tillvaro beblandas med andra. 

På varje skola eller i varje klass finns då de elever som tillhör den inkvoterade gruppen. Förutom att elever pekas ut som särskilt behövande – och den utsatthet det riskerar att hamna i – vittnar det om en syn på sakers fixerade tillstånd som oroar mig. 

I stället för att utsatta elever placeras ut behöver de och deras föräldrar ges förutsättningar för ett eget aktivt val. Ett väl informerat val är inget som ska vara möjligt bara för vissa.

OECD har konstaterat att det är mycket som behöver göras i den svenska skolan. De anser att vi borde kraftsamla när det gäller lärarutbildningar och minska antalet utbildningsorter.

Och framförallt anser de att perspektivet måste ändras i den svenska skolan – det är oerhört viktigt att ha höga förväntningar på alla elever, oavsett deras bakgrund. 

De konstaterar bland annat att bara 33 procent av de svenska eleverna anser att lärarna ger dem utmanande uppgifter och endast varannan elev anser att deras lärare förser dem med problem där eleverna kan tillämpa det de lärt sig.

Detta är skrämmande siffror och bara en illustration av vad Skolkommissionen skulle behöver ägna sin tid åt. Om framträdandet i Agenda är typiskt för Skolkommissionens ordförandes inriktning av arbetet i kommissionen så har vi all anledning att vara oroliga. 

Då verkar det som att kommissionen fastnat i en återvändsgränd innan den knappt hunnit börja arbeta. Tanken att en myndighet ska bestämma en skolas socioekonomiska sammansättning är helt fel. 

På vilket sätt skulle införandet av en ”långtbortprincip” för skolplacering förbättra den svenska skolans resultat? Ta itu med det som händer i skolan, med befintliga elever, ha höga förväntningar på alla elever, behåll det fria skolvalet och se till att alla får information om att det finns och underlag så att de kan välja.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.